Dagens Nyheter – 17 februari 1866, sida 2

rande tempel, och vi tro att Strandberg icke haft skäl att ångra sig: tvärt emot det vanliga har han blifvit profet, och en berömd profet, i sitt eget fädernesland. Efter åtnjuten undervisning af hofsångaren Berg uppträdde Strandberg på tiljan, som nämndt är, för 25 år sedan och debuterade då såsom Max 1 Friskytten. Sedan dess är hans verksamhet allmänt känd. Den som hört Masaniello-Strandberg i Den Stumma sjunga sina eldiga friheissånger eller Taminos, sångare i Trollflöjten föredraga den herrliga arian: Ack, detta är en engels bild!,, kan bäst fatta svårigheten att med pennan skildra hans triumftåg på den lyriska scenen. Vi måste inskränka oss att uppräkna några af hans förnämsta roller: Hufvudtenor-partierna i Friskytten, Postiljonen. från Lonjumeau, Ivita Frun, Fra Diavolo, Den Stumma i Portici; Czar och Timmerman, Vattendragaren, Slottet Montenero, Hälften Hvar, Regementets Dotter, Kronjuvelerna, Svarta Dominon, Trollflöjten, Don Juan, Enleveringen, Sirenen, Stradella, Robert, Ziguenerskan, Martha, Puritanerna, Norma, Macbeth, Profeten, Lucretia Borghia, Ernani, Leonora, Ferdinand Cortes, Hugenotterna, Linda di Chamounix, Josef i Egypten, Wilhelm Tell, Muntra Fruarna i Windsor, Richard Lejonhjerta, Joconde, Oberon, Gustaf Wasa, Lucie, m. fl., till ett antal af 70 roller. Vid den förut beskrifna festen för hr Strandberg, hvarvid till honom öfverlemnades en utmärkt väl arbetad silfverkanna, besvarade herr Strandberg all den hyllning som kommit honom till del, i följande lyckliga ordalag: eDet kan väl synas förmätet att, efter ett så lysande och snillrikt tal som den högtärade proponentens, efter en sådan rikedom af poesi och harmoni, uppträda för att taga eder uppmärksamhet i anspråk, mine herrar. Men då jag står här såsom ett föremål — låt vara äfven oförtjent — för all denna festlighet, så må det tillåtas mig att äfven yttra några ord. Det gifves, efter mitt förmenande, tvenne stora och skilda grupper af konstnärer eller konstens idkare. Båda hafva de talrika underafdelningar, alltefter individernas olika förmågor och krafter. Till den första och högsta af dessa grupper höra de, konstnärer i egentlig mening, som för konstens egen skuld uppoffra allt, dagens arbete och nattens ro. Lifvet har för dem ej något värde, försåvidt det ej adlas af konsten. Dessa äro konstens heroer, ofta dess martyrer; men deras minne lefver hos efterverlden. Den andra och talrikare gruppen utgöres af dem, för hvilka konsten och dess utöfvande utgöra det medium, hvarigenom de, på samma gång de sträfva att glädja andra, för sig sjelfva söka tillfredsställelse och njutning af lifvet. Ytterst beror dock äfven deras värde af det större eller mindre allvar, med hvilket de uppfatta sitt mål, den större eller mindre kraft, de utveckla för dess ernående. En och annan går med lyckliga naturgåfvor ut i verlden, tager konsten, liksom lifvet, från den mera lätta och glada sidan, kan för någon stund, äfven han, sprida glädje och värma omkring sig, men hvad han verkat är med stunden borta och lemnar blott ett bleklagdt och snabbt försvinnande minne efter sig. Lätteligen insen I, mine herrar, i hvilken af dessa grupper jag känner min blygsamma plats. Jag är högeligen belåten, blott jag får behålla den. Skulle man vilja förebrå mig att jag ej med nog allvar eller tillräcklig kraft tillgodogjort mig de mig förlänade gåfvor — nåväl, så får jag nu, under det andra haltseklet af mitt Jif, trösta mig med den oförgätliga sanningen — — — — — lifvet flyr så fort. Hvad grym, hvåd oersättlig skada Om, vid det lilla gagn vi gjort, Vi nekat oss att vara glada. Men, M. H,, då jag här ser mig omgifven af flera bland samhällets yppersta män, lagstiftare och statsmän, då jag har bredvid mig några af mina högt vördade och värderade chefer och ibland dem den, som först bjöd mig in på den bana jag nu i tjugufem år vandrat, då jag här ser min gamle lärare, som hade all möda osparad att polera den råa metallen och hvars skuld det sannerligen icke var, att den ej fick en ädlare klang, då jag ser mina gamla kamrater, med hvilka jag delat ljuft och ledt och af hvilka jag haft så mycket att inhemta både för lifvet och konsten, yngre kamrater, dem jag med den afundsfriaste glädje ser dag från dag infläta nya och friska blad isina konstnärskransar, då jag ser skalder, vetenskapsmän, konstnärer och så många konstvänner af skilda åldrar och klasser, alla samlade här för att fira mig — vore det väl underligt om jag skulle känna mig stolt? Men, M. H., jag gör det icke. Tanken på det obetydliga jag kunnat uträtta, känslan af huru litet jag gjort mig förtjent af er godhetsfulla uppmärksamhet böja mig till ödmjukhet. Och derför är den tacksamhet jag egnar er, M. H., lika ödmjuk, som varm och innerlig. Tack alla, gamla och unga, äldre och nyare vänner för den