Dagens Nyheter – 16 februari 1866, sida 2

Förstummad blef hon tvärt, kritikens skatå, Som eljest gerna snattrar i hvar vrå, Då Ortor-Max och JENNY-LIND-ÅGATHA Romantiskt svärmade i toner så, Att hvarje hjerta skälfde och att mången Med andlös undran lyssnade till sången. En skål för flydda, minnesrika stunder Af konstens högtid, från dess högmod skild, Då än i Mozarts underfulla iunder Din sångmö svärmar, och, en engels bild, Då luttrad genom helig eld du stiger Och med Pamina till hans tolk dig viger. Då än du sjöng: — åt vin och spel och könet Jag offrar mina nätter, mina dar,, Sjöng, hur RosBrrT helt plötsligt gör det rönet, Att f-n sitt finger med i spelet har. Och vänder om, när barndomsminnet smilar Med sitt: min son, på dig mitt öga hvilar,! Så — om du ock blef klandrad — i förtreten Du, som Tegnår, sjöng recensenter bort, Stod vördnadsbjudande uti PROFETEN, Han, som bar kronan, fastän alltför kort. Och att du var aktör kan man väl tycka, Då till och med som JoserH du gjort lycka. Arbetet adlar mannen, och du lägger Ej armarne i kors, fast dagen flyr. Hvad! hafva vi ej sett, hur man förlägger En OLOF STRANDBERG, som ej mödan skyr Att först musikens heros för oss ställa Och syssla sen med — den officiella. Far fort och håll dig modig än, så länge Dig Tiden skonar och du upprätt står. Nog kommer han en gång till slut, den stränge Skolmästaren och luggar af vårt hår; Men än står solen högt utöfver dalen, Och än för Otor brädda vi pokalen!