Dagens Nyheter – 14 februari 1866, sida 2

— Rädd! upprepade Rolf med ett ironiskt leende. Jag är van vid att sitta till häst. — Verkligen? utbrast herr Tremblaye med misstrogen min. Gossen kände sin egenkärlek sårad häraf och sprang fram till hästen, som emellertid återhemtat sina krafter och nu gick omkring och betade det frodiga gräset. Han kastade sig upp i sadeln, utan att begagna stigbygeln. Derpå fattade han de söndriga tyglarne och slog hästen på länden och sidorna så mycket han förmådde. Denne satte sig i galopp, och gossen styrde honom till det ställe, der markisen stod. Herr Tremblaye hade åsett detta med vexande förvåning och mumlade för sig sjelf: — Jag bedrog mig icke, detta barn är märkvärdigt .. Ack! om det blott hade varit min son! Rolf hoppade ur sadeln. — Ni ser, herr markis, att jag talade sannt . stammade han med otydlig röst; ty blodet började åter rinna häftigt. Herr Tremblaye förband gossens sår med sin näsduk. Derpå lagade han den afslitna tygeln, så godt han kunde, steg till häst, satte gossen framför sig i sadeln och red i sakta mak hemåt. Under vägen fortsatte han samtalet med Rolf och beundrade det ljusa förstånd, som röjde sig i dennes svar. Efter halfannan timmas ridt anlände de till Roger Rigauds koja. Markisen höll inne sin häst och ropade på tjufskytten. Men endast hans hustru kom ut. Roger var borta Herr Tremblaye lemnade gossen i hennes vård, berättade med några få ord hvad som händt, och tillsade henne att skicka sin man upp tlll slottet, så snart han anlände hem. Detta lofvade hon uträtta. (Forts.)