Dagens Nyheter – 14 februari 1866, sida 1

— Reginald lade handen på hans mun och sade: — Var försigtig, mitt kära barn, och tala icke ännu... Ditt blod har änuu ej återtagit sitt naturliga lopp. Rolf reste sig lifligt upp, oaktadt det milda våld, hvarmed den gamle ville hålla honom qvar i liggande ställning, och svarade: — Åh! uu är jag bra igen, herr markis. Jag tycker mig vara lika frisk och stark som trots någonsin, .. Se bara! Medan han talade så, sträckte han ut sin af naturen utmärkt välbildade kropp; men i detsamma framsipprade några bloddroppar ur ett sår på bröstet, som var synligt, emedan Reginald vikit undan skjortan, då han tvättade honom. i — Se nu sjelf! sade den gamle, blodet rinner på dig! — Ah! genmälde gossen, det är ju bara en rispa i skinnet... Om jag blir soldat och kommer ut i krig en gång, herr markis, då kan jag nog få känna på unnat. I krig får man sår, som gå tvärsigenom kroppen, har jag hört sägas... För öfrigt är ju blodet flytande och alltså skapadt för att rinna. : Markisen kunde icke återhålla ett småleende då har hörde barnet tala så der frimodigt. Han fästade en lång och pröfvande blick på det samma och blef synnerligen förvånad, då han upptäckte det rent aristokratiska uttrycket i den trashöljde gossens hela väsende. Han be undrade elden i hans blick, de nobla ansigts dragen, den vackra hållningen och gången och det intagande sättet. Derpå mumlade han för sig sjlef: