Dagens Nyheter – 13 februari 1866, sida 2

handla sonen. Mer än en gång hade Rolf, då han förutsåg utbrott af faderns vrede, flytt hemfv än och tillbragt flera dagar och nätter i skogarne. — Huru uppehöll han lifvet under denna tid, frågar man, Ahl Rolf var alltför sinnrik, för att icke hitta på något medel att skaffa sig röda. Han gjorde snaror, hvari små foglar läto fånga sig, åstadkom eld genom att gnida två torra trädbitar mot hvarandra och stekte dervid sitt rof. Potatis plockade han på fälten och at i stället för bröd. Han sof i grottor och på mjuka mossbäddar, som säkerligen voro mycket behagligare hviloplatser än de af halfrutten halm fyllda sängarne i Roger Rigauds stuga. När han kom tillbaka hem, fick han stryk; men han hade emellertid lefvat några dagar 1 frihet, och utan att oupphörligt ha den faderliga agans Damoclessvärd hängande öfver sitt hufvud. s Och an, när vi i allmänna drag tecknat Rolfs karakter och första lefnadsår, skola vi se till, hvaraf det kom sie, att han, tjufskyttens son, kunde ernå den förändrade s samhällsstållning, i hvilken han uppträdt uti förra delen af denna berättelse. En mörk och dimmig höstdag hade markisen Reginald tidigt om morgonen begifvit sig ut på jagt. Kn hop vildsvin hade visat sig i trakten, och det var dessa man ville åt. Hundar och jagtbetjening skyndade, hänförda af ilfvern, rastlöst framåt; men trogen sin vana försjönk herr Tremblaye i allvarliga betraktelser och blef efter. Markisen Reginald var då sjutio år gammal. Långa silfverhvita hårtestar stucko fram under filthatten; han var alldeles svartklädd och hans ansigte synnerligen för