Dagens Nyheter – 13 februari 1866, sida 1

klaring på alla dessa gåtor. återtaga tråden af den herättelse vi börjat. Omkring tjugu är före den tid, då de hindelser vi nu omtalat tilldrogo sig, fanns 1 Picardie ett gammalt feodalgods, som hette Tremblaye. Detta slott, som var beläget några mil från Amiens, är ryktbart såsom vår store målares, den odödlige Lesueurs vagga. Det låg midt i en vidsträckt skog, som uteslutande bestod af aspar (trembles), hvilket förhållande utan allt tvifvel gifvit avledning till dess namn, Ett olyckligt öde tycktes ha hvilat tungt på den sista egaren till detta gods, markisen Reginald Hector af Tremblaye. Arfvinge till en rik och mäktig familj, hade markisen under början af sin lefuad sett lyckan le emot sig. Han hade gift sig med en ung och skön flicka, som han älskade, och hans äktenskap välsignats med trenne barn, två söner och en dotter. På dessa förtjurande varelser slösade de båda makarne hela sin ömhet. Men ack! den äldste sonen blef plötsligt vid aderton års ålder angripen af ev obotlig sjukdom, som lade honom i grafven. De arma föräldrarnes sorg var djup och bitter; men de hade dock en tröst, den att ega sina två andra älsklingar i behåll. Ungefär ett år efter äldste sonens förtidiga bortgång afled äfven dottern. Annu ett år förflöt, och det sista barnet dog. Dessa oupphörliga slag voro alltför våldsamma för det veka modershjertat. Markisinnan följde sina barn i grafven. Reginald stod ensam i verlden. Hans stora slott, der lif, glädje och rörelse förut herrskat, var nu öde och tyst, en sorgens och lidandets Vi skola sedan