Dagens Nyheter – 12 februari 1866, sida 3

varne öfverföllo dem, som vågat begära tystnad, med de råaste hotelser och eder, blandade med gemenheter och ett djefvulskt skratt, och tvungo slutligen de arma fredliga menniskorna att tiga Under denna scen hade en yngling I om femton år kommit in i rummet. Han hade ett behagligt utseende, ljust, silkeslent hår, stora blå ögon och en mild c (vinlig röst. Han gick bort till tre af sina kamrater och lade sig vid deras sida. De bådo honom berätta historier, och han var genast villig dertill. De historier han omtalade voro af sådan beskaffenhet, att flere af de andra gästerna, som hade sinasbarn med sig, reste sig upp ursinniga och hötade honom med stryk om han icke ville tiga. Men dessa uslingar brydde sig icke om en sådan hotelse, ty de visste att de voro de starkaste, och till svar uppstämde de en sång, hvars innehåll ej kan ätergifvas. Derpå föreslog ynglingen med den qvinliga rösten att man skulle leka en lek som bestod i att hvar och en skulle såga fem meningar, i hvilka det ej finge fattas en plumphet; den som gjorde sig skyldig till en sådan förseelse skulle af sin sidokamrat få ett slag, och knappt hade leken börjat, förr än det haglade slag till höger och venster. Framåt klockan ett öppnades dörren för en ny gäst, som kom indansande med täcket öfver axlarne och sjungande med full hals. Han kom från teatern, der han hade sett en pantomim, som i hög grad lifvat honom. Han förklarade att Pierrot varit förträfflig, men med Colombine var han mindre nöjd och klandrade skarpt hennes spel. Efter denne tiggaredandy inkommo tiggare af det värsta slaget. De hade kommit för sent för att få bröd på kontoret och då de vid inträdet i sofrummet sågo att alla platserna voro upptagna, kastade de sig utan vidare omständigheter öfver de andra gästerna; några tilltvungo sig platser på säckar vid sidan af dem som kommit tidigare, medan andra drogo täckena från de sofvande och svepte sig sjelfva in i dem. Natten framskred imellertid, och trötthet och sömn gjorde omsider slut på allt buller och oväsen. Författaren var den ende,som låg vaken; djup sorg och medlidande voro nu de öfverväganrde känslorna hos honom. Natten var kall och blåsten trängde in i rummet. De sofvande tycktes förtäras af en brännande törst, ty oupphörligt stego de upp skälfvande i hela kroppen och gingo till ett ämbar med vatten, som stodo i ett hörn af rummet. Tystnaden afbröts för öfrigt af en förfärlig hosta, som ljöd såsom en dödsklocka i den hemska natten, och det är klart att det cj kan vara många steg från denna håla till kyrkogården. . . o Denna skildring aftrycktes i en mängd tidningar och gjorde mycket stort uppseende. Styrelsen för herberget (inberäknadt församlingens kyrkoherde) har afgifvit en högst otillfredsställande förklaring, hufvudsakligen innehållande att det var en tillfällighet att badet var så smutsigt och oordningen i rummet så stor. Beskrifvarens trovärdighet söka de förringa genom det löjliga påhittet, att som hans första ord vid inträdet var en osanning, i det han uppgaf sig vara gravör, i stället för författare, så måste allt hvad han sagt allmänheten också vara osanning. (Det var kyrkoherden som hittade på denna bränvinsadvokatyr.) -Imellertid lära åtgärder snart blifva vidtagna för att dela nattgästerna i skiljda rum efter deras beskaffenhet, samt hålla uppsigt öfver ordningen under niätterna.