Dagens Nyheter – 12 februari 1866, sida 3

Ett fattigherberge i i London. Den engelska hufvudstaden fägnar sig åt att hafva en mängd fattigberbergen, der sådane stackare som sakna egen bostad kunna få tak öfver hufvudet om nätterna, så att ingen behöfver dö på gatan af köld och elände. Stadens styrelse har tänkt på att mer och mer förbättra dessa herbergen, så att de som gå dit äfven få mat eller åtminstone en god ration bröd. Slutligen har det kommit så långt att på somliga ställen äfven bestås ett bad åt hvarje usling när han kommer, hvilket han skall taga antingen han vill eller icke. Så synes allt väl bestäldt. Men vid juleller nyårstiden föll det en författare, som lemnat många upplysande och intressanta skildringar af folklifvet i London, in att kläda sig i usla kläder och som en annan stackare, okänd, söka herberge för en natt i Lambeths-asylen. — Sedan han tillbragt en förfärlig natt der meddelade han en beskrifning öfver hvad han sett åt Pall-MaU-Gazette. Af denna beskrifning införes här ett sammandrag: Författaren kommer sent på aftonen till fattigherberget och bultar häftigt på porten, som genast öppnas: Hvad vill ni? ropar en röst. Jag vill hafva nattherberge här Hvad heter ni? Josuah Mason. Hvad är ni? Gravörs, Hvar sof ni i går natt? I Hammerich. IHvart beger ni er härifrån? Tillbaka till Hammerich. Det är bra, der har ni ett bröd. Från det kontor, der detta samtal egde rum, fördes förf. öfver en mörk och kall gård till badrummet. Här uppmanades han att kläda af sig och ligga ihop sina kläder i ett knyte, som skulle förvaras under läs och bom tills han gick nästa morgon. Sedan han klädt af sig, fördes han till badet, som var rysligt att skåda: Vattnet såg ut som en soppa och författaren tänkte med förfäran på att det redan blifvit begagnadt af många fattiga, som sannolikt varit betäckta med smuts och ohyra; men att vända om var numera omöjligt, han öfvervann sin vämjelse, tillslöt ögonen och hoppade ned i soppan. När denna svåra pröfning var väl äfverstånden, fick han ett märke med en nummer, motsvarande det som blifvit satt på knytet, hvarefter uppsyningsmannen bad honom väl gömma det, emedan han eljest lätt kunde utsätta sig för att någon af sofkamraterna toge det och vore försvunnen med hans kläder, när han vaknade på morgonen. Derefter fick han en skjorta att taga på sig, och sedan ett groft ylletäcke blifvit kastadt öfver hans axlar fördes han in i sofrummet. Det var ett ganska stort rum; taket bestod af taktegel, som voro så illa hopfogade att vattnet droppade ned emellan fogarne; blott tre väggar i rummet voro af mursten, den fjerde af plankor, genom hvilka vinden hade fritt spelvum och man såg himlen. I detta rum befunno sig vid författarens ankomst omkring trettio olyckliga, män, qvinnor och barn, hvilka lågo på små säckar stoppade med hö. Några lågo alldeles orörliga och hade dragit täcket öfver hufvudet, så att man kom att tänka på lik; andra sågo upp, och deras ansigten buro prägel af laster och utsväfningar. De sjöngo afskyvärda visor, sade plumpa qvickheter, svuro, vrålade och omtalade historier, som kunde komma håren att resa sig på hufvudet, ty de handlade endast om stölder, mord och röfverier, och sedan dagens bedrifter voro skildrade uppgjordes planer för den följande. Den obekante gästen hade tagit en af säckarna för att lägga sig på den, men studsade tillbaka af fasa då han upptäckte en stor blodfläck på densamma. lans första tanke var att kasta bort den, men han var rädd att förråda sig, om han lät skrämma sig ar en sådan småsak, hvarför han afstod från sin föresats. Tätt invid honom lågo trenne unga tjufvar, som rökte pipa och svuro i kapp. De höllo hvart ögonblick på att spotta honom i ansigtet och deras samtal var så afskyvärdt, att några af de anständiga fattiga, som lågo i rummet, slutligen förlorade tålamodet och ropade till dem att de skulle förhålla sig tyst och stilla. Men nu hlaf Jat färet ot iltiot Aväcen Da tva tInfo