Dagens Nyheter – 12 februari 1866, sida 2

— Han förstår det!..; mumlade den ung qvinnan med en liflig rörelse af glädje. — Ja, jag förstår det, fortfor herr Tremblaye; stackars barn! du var svartsjuk. — Rolf! Bolf!.. sög mig att jag hade oritt ... Näg mig, att du håller mig kär... att du icke älskar någon annan än mjg, och att du icke bedragit mig! ropade Johanna med feberaktig hänförelse. — Ja, visst hade du orätt! genmälde chevaliern, efter att ha tryckt en eldig kyss på sin hustrus hand. Likasom du är den skönaste bland qvinnor, likaså är du den mest dyrkade. Tanken på en annan kärleksförbindelse kan icke uppstå i ett hjerta der du herrskar, och diu svartsjuka bevisar lika stort misstroende tjll dig sjelf, som till mig. — Och dock, stammade Johanna, denna qvinna... denna qvinna... . — Aha! utbrast Rolf, du är ändå icke riktigt öfvertygad ... Det var illa... Nåväl, denna qvinna, denna Antonia Verdi, bör icke inge dig några misstankar. Jag svär vid Gud och vid vär kärlek, att jag icke känner henne, att Jag aldrig sett henne... — Men om så är, svarade den unga qvinnan, hvarför sysselsätter du dig med henne? — Vill du att jag skall säga dig det? — Jag fordrar det inte; men jag ber derom. — Nåväl, svarade herr Tremblaye, jag har allt skäl att antaga, det Antonia Verdi tillhör regentens hemliga polis, och som denna polis d 5 P , spanar efter mig med anledniug af den konspiration, hvarom jag redan talat vid dig, ligger det i mitt intresse att erhålla så noggranna upplysningar som möjligt om Antonia,