Dagens Nyheter – 12 februari 1866, sida 1

afton brutit... måhända till min olyeka, För giäfves har jag sökt religionens hjelp och tröst; jag har varit gudfruktig ända till öfyerdrift. Men det har icke gagnat till något; hela min lefuad är en oafbruten kedja al lidanden, och jag har ofta tänkt göra ett slut derpå, men alltid återhällits af det gudomliga ordet, som bjuder menniskan att icke förkorta sitt eget lif. Nu vet uti allt, herr chevalier, uu bör ni förstå, hvarför mitt ansigte städse bär sorgens prägel. . . — Ja visst, svarade Rolf, jag förstår alt och jag beklagar er ur djupet af min själ. — Hvad tänker ni om allt detta? — Tillåter ni mig att tala uppriktigt till er? — Jag icke allenast tillåter, utan ber er att göra det. — Nåväl, jag tviflar på verkligheten af de syner, hvaraf mi så dev beständigt homsökes... — Huru! utropade don Raymond; huru! ni tviflar på milt ord! — På ert ord, svarade Rolf, nej visst inte! Ni är en trovärdig man, och jag är fullkomligt öfvertygad om att ni sett allt hvad ni nu talat om; men jag har svårt att sätta lit till era sinnens vittnesbörd. — NI tror således att Jag drömmer? frågade kommendören. — Ja, jag tillstår det. — Ni tror att min inbillning, upphetsad af den ohyggliga duellen på strada Stretta och min fiendes sista ord, skapat de förfärliga hjernspöken, som visa sig för mig? — Just så. — Ni tror att jag helt enkelt hvarje fredagsnatt anfäktas af en slags mara?