klockan tu på morgonen, berättade han mig, hade han, orolig öfver att jag aldrig kom, försett sig med ett fyldt vigvattenskar samt en gren af vigd buxbom och gått att söka upp mig. Han hade funnit mig ligga sanslös på golfvet i rustkammaren. Min högra hand omslöt hårdt kommendörens värja, men jag hade intet sår. Den gamle fogden och eremiten frågade icke hvad som händt under natten, men de rådde mig båda två att lemna slottet så fort som möjligt. samma dag begaf jag mig också från TöåteFoulques, i afsigt att återvända till Spanien och troende mig för framtiden befriad från onda andars förföljelser. Men ack! redan följande fredag vid midnatt väcktes jag af denne samme Foulques Taillefer, som sträckte sitt slagsvärd emot mig. Jag gjorde korstecknet, spöket försvann ur min åsyn, men jag kände mig icke desto mindre träffas af en likadan virjstöt, som jag mottagit i rustkammaren, Jag tyckte mig likasom då bada i blod; jag ville ropa på hjelp och stiga upp ur sängen, men intetdera var möjligt, och denna ångest varade ända till dess hanen gol. Då insomnade jag; men min sömn var orolig, och jag plågades af en förfärlig mara. Följande dagen var jag sjuk, och min kropps och själs tillstånd kunde väcka medlidande hos äfven min hätskaste fiende. Sedan denna tid har den ohyggliga uppenbarelsen visat sig för mig en gång i hvarje vecka. Förgäfves har jag gjort det löftet att aldrig draga min värja ur slidan på en fredag, vore det ock för att hämnas den nesligaste skymf, för att försvara mitt lif i händelse af öfverfall. Denna ed, herr chevalier; har jag i