Dagens Nyheter – 10 februari 1866, sida 3

med full last af timmer. Den 1 december len nade skeppet S:t John och såsnart det kom hamnen började ett mycket svårt väder, syc vestlig storm, som varade till den 24 decen ber, då skeppet var omkring 50 mil från Tor Island, styrande kurs på Nord-kanalen. Kloc kan sju på aftonen den 24 december ging alla tre masterna öfverbord. Relingen sönder slets, båtarna spolades öfverbord, akterkajuta krossades och skeppet beröfvades allt som d fruktansvärda sjöarna kunde föra bort. Rodre kom i olag och morgonen derpå blef skeppe läck. Både officerare och besättningen nödga des nu lefva tillsamman i förkajutan i sjuttor dygn, under hvilka de ledo förfärligt både til kropp och själ och fingo vidkännas niästan bris på allt. Alla kläder och bäddar hade spolats bort al vägorna, som oupphörligt vältrade sig öfver skeppet. All proviant som man kunde hitta på bestod af några skeppsskorpor, litet kött och ett stycke flask. Vattnet i cisternen hade blifvit uppblandadt med saltvatten och helt litet fanns der. Besättningen, tjugofyra till antalet, såg icke annat hopp än att förlänga lifvet några dagar. Den dagliga proviant som utdelades bestod af några lod bröd, ett qvarts skålpund kött och ett halft glas vatten. Detta räckte de tio första dagarne, men då var brödet slut, och i stället ökades vattenportionen till dubbel. En af de sju sista dagarne slagtades katten och uppåts. Den 2 januari lugnade sjön sig något. På förmiddagen samma dag hördes det glädjande ropet att en ångare var i sigte, och vi hoppades att hjelpen nu var nära, men hopplösheten återkom ännu plågsammare, då vi sågo att ångaren höll sin kurs och aflägsnade sig från oss. Dag efter dag förgick och intet annat skepp syntes. Alla voro nära stelnade af köld och dessutom plågade af hunger och törst. Den ena efter den andra tog af sig sina våta kläder, vred ur vattnet, och tog dem på sig igen kalla och våta. Den 8 Januari upptäcktes land, men ingen af besättningen kunde säga hvar de voro. På qvällen stötte skeppet mot klipporna på södra kusten af Vist och fastnade. En eld upptändes på jernspelet i hopp att derigenom draga uppmärksamheten till sig om kusten vore bebodd. En timmerflotte ställdes i ordning och på den försökte tre af besättningen att komma till stranden. Vid denna tid syntes en liten båt komma från land, men sjön gick så högt att det var omöjligt för den att närma sig vraket. De tre minnen på timmerflotten togos upp af båten och fördes i land, der de gästfria öboarne på det vänligaste tog emot dem och gaf dem mat och kläder. Under följande natten måste de andra af besättningen qvarstanna på vraket, och som stormen tilltog i häftighet, så fruktade de att skeppet innan morgonen skulle slås i stycken. I daggryningen drog en man vid namn Ferguson, med tillhjelp af sina söner, en större båt öfver den snöbetäckta ön, omkring en half svensk mil, och med tillhjelp af den lyckades man att rädda den öfriga delen af den skeppsbrutna besättningen. De stackars utsvultna och örfrusna menniskorna inqvarterades af öboarne, som med beredvillighet lemnade dem all möjlig 0 1