Dagens Nyheter – 10 februari 1866, sida 3

något rysligt spöke, om jag vände mig om. Jag vågade icke heller längre se på familjeporträtterna. Om jag betraktade ett sådant en stund, föreföll det mig, som dess ögon och läppar började röra sig. Det var i synnerhet Foulques Taillefer och hans hustru som förskräckte mig. Jag tyckte att de kastade vredgade blickar på mig, skakade hufvudena och utbytte sinsemellan blickar af hemligt förstånd. Jag sökte skrifva alltsammans på vindens rikning, som satte de gamla dukarne i rörelse, och anropade Gud om hjelp att förjaga de ohyggliga fostren af min öfverspända inbillning, Genom denna bön återfick jag en smula kurage och lät åter ögonen falla på Foulques Taillefers porträtt, Jag såg nu fullkomligt tydligt att den grymme mannen, der han satt i sin ram, gjorde en hotande åtbörd med handen. På samma gång kom en förfärlig vindstöt och skakade fönstren, likasom hade osynliga hinder velat krossa dem, De gamla riddarrustningarne rörde sig, hvarvid ett slammer uppstod, som syntes mig öfvernaturligt. En sköld af jern föll ned på golfvet och åstadkom ett hemskt dån. Jag började darra i alla leder, och kallsvett frambröt på min panna. Lyckligtvis förnam jag i detsamma ljudet af eremitens klocka. Jag kunde således nu lemna rustkammaren, utan att synas feg 1 mina egna ögon. Jag tog mitt ljus, öppnade dörren, och utan att läsa igen den efter mig eller se mig om, skyndade jag utför trappan. Men jag hann icke långt förrän en ny vindstöt släckte ut lampan. Jag begaf mig då tillbaka upp i rustkammaren, ty det var icke tänkbart, att jag skulle kunna leta mig fram i mörkret till fogdens rum; Döm om