Dagens Nyheter – 10 februari 1866, sida 2

— Nåväl, svarade jag, jag antar ert an bud. Den gamle lemnade rustkammaren. Jag ga efter för hans vilja, emedan det var fredag; och ehuru jag hoppades slippa alla uppenbarelser var jag dock rädd. Fogden kom straxt tillbaka sedan han uppgjort en sprakande eldbrasa, lem nade han mig med dessa ord: — Jag skall servera er inom en stund. Då jag blef ensam, började jag noggrannt undersöka vapnen och taflorna. Ovädret rasade ännu, och skenet från elden upplyste svagt de hotande och stumma porträtterna. Jag erfor en viss ångest; någonting förskräckligt tycktes försiggå omkring mig, Slottsfogden visade sig snart: Han röjde af ett bord och dukade upp en smaklig supt. Sedan detta var gjordt, frågade jag: Skall jag supera ensam? — Hvem skulle då göra er sällskap? svarade han. — Jo, eremiten : : . Gubben skakade åter hufvudet: — Jag skall fråga honom, sade han derpå, om han vill dela er måltid, men jag tviflar storligen på att han kommer: :. Han gick sin väg, och kom verkligen efter en stund tillbaka med det svaret att eremiten bad om ursäkt, men han förtärde ingenting annat än kokta rötter, och för öfrigt skulle han aldrig vilja sätta sin fot in i rustkammaren. Jag satte mig då alldeles ensam till bords och gjorde heder åt de framsatta rätterna: Enligt Johanniter-ordens reglor är hvarje riddare förpligtad att dagligen läsa i messboken. Jag hade i alla tider ställt mig detta budMill efter