Dagens Nyheter – 10 februari 1866, sida 2

hemsk eld. Man berättade mig, att han ibland steg ned ur ramen, som omgaf honom, och uti den ödsliga natten svängde sitt svärd under vilda stridsrop. Hans gemål, Isabella af Lusignans ansigte afspeglade endast goda och ädla tankar. Omkring hvarje porträtt hade man uppsatt trofter af alla slag. Under ett af dessa porträtter, jag vet ej hvilket, fästade jag kommendörens värja och erfor en sådan glädje, som man känner, då man fullgjort en tung pligt. Sedan min ankomst till slottet, hade ett häftigt oväder inträffat, som oafbrutet fortfor. Jag frågade den gamle siottsfogden om han ville ge mig qvällsmåltid och låta mig tillbringa natten i slottet. — Ni har kommit hit, svarade gubben, i ändamål att föranstalta messor för min husbondes hvila i grafven och upphänga hans värja bland hans förfäders vapen; ni är Foulquerrernas gäst; ni är välkommen och qvarstannar så länge ni behagar. Var öfvertygad om att ingenting skall fattas er. Jag betygade konom min tacksamhet och svarade: — Jag. skulle helst vilja bebo detta rum, har ni något emot att här tända upp en brasa och bädda åt mig? — Jag skall gerna, svarade han, servera er här och göra upp eld, men jag afråder er ifrån att ligga här. — Hvad skulle då kunna hända mig? Den gamle rynkade ögonbrynen utan att svara. Då jag upprepade min fråga, sade han: — Tro mig och ligg i mitt rum; jag vill ej att det skall hända de personer som gästa i Foulquerrernas slott, någon olycka;