Dagens Nyheter – 8 februari 1866, sida 1

— Kommendören är då död? frågade den som nyss förut talat. — lHluru! ni har icke hört nyheten? — Nej, visst inte. — Nåviäl, kommendören har blifvit dödad på Malta för ett par tre månader sedan. — I duell? — Ja. — Vet ni af hvem? — Af en spansk ädling, hvilkens namn är mig obekant. — Den mannen måtte vara en väldig slagskämpe, och hans rärjstötar förtjena verkligen beröm! Jag tror icke, många tårar skola fällas öfver herr Foulquerres död; det var en dålig karl. — Säg snarare en skurk, sima vasallers skräck och fasa. Han sköt ju ibland ihjäl sina underhafvandes söner och våldtog deras hustrur och döttrar. — Han måtte mycket sällan ha varit på sitt slott Tete-Foulques? — Ja, men så sällsynta hans besök än voro, såg man högst ogerna att han kom dit... — Emellertid, eftersom han icke mera finnes till här i verlden, må man förlåta honom och bedja Gud taga hans själ till sig! — För . att tala uppriktigt, tror jag Gud helst ser att han slipper honom, och tvifvelsutan har djn redan sedan längre tid tillbaka förvissat sig om eganderätten till hans person. Af detta samtal, som jag nästan ordagrannt anfört, fann jag att ryktet om kommendörens död hunnit före mig till Poitiers och att den aflidne der var ännu mindre sörjd och saknad