Dagens Nyheter – 7 februari 1866, sida 3

bäfrar blifvit dödale i kustsocknarne, hvarest denna djurart dock med all säkerhet ej funnits på längliga tider, kanske ej på ett helt århundrade. Fullt tillförlitlig sagesman har försäkrat, att möjligen en och annan enstaka biäfver ännu finnes qvar, samt att han förlidet år ej med visshet hade reda på mer än en enda, som då vistades i Lina kapell, i trakten af Gelisnolly: (Sv. Jäg.-Förb. tidskr.) Originelt tiggarbref. En person här 1 Stockholm — och troligen fiere än han — har nyligen erhållit följande kuriösa skrifvelse: Oss alla tillhör det under de stunder vi lefva tillsammans här på jorden att taga del af hvarandras förhållanden, isynnerhet om vi få veta att någon lider. Ifrån djupet af min själ klagar jag både inför Gud och menniskor och deuna klagan har sin grund deri 1:o att jag bitrödt Sverges domare och embetsmän i 22 år, utan ringaste tack; och 2:0 att jag, — som i tillitsfull förtröstan om belöning för hafda mödor, sökte mig in vid Statens jernvägar och i dess tjenst å södra bangården bröt mitt högra knä, deri jag alltsedan lidit af verk, — blifvit af jernvägsstyrelsen på det mest samvetslösa sätt behandlad; -— Dock hoppas jag upprättelse hos Kongl. Maj:t; men för stunden hemfallen till den enskilda hjelpsamheten, innesluter jag dessa mina förbindelser, med löfte att på de bestämda betalningstiderna desamma infria. Och skall, — enligt ordalydelsen i den Heliga Skrift: ,att den högra handen ej bör veta hvad den venstra gör, — med Guds välsignelse belönas det lilla besväret att låta mig på lokalposten få glädjen emotse penningehjelpen. Ehuru vår Frälsare och Apostlarna på många ställen manar till undsättning i nöden, till hjelp i behofvets stund och till allmosor, så vill jag likväl icke tigga, utan drager dessa obligationer tills jag får mina Jernvägspengar. Jag tror uppå Staten såsom på Gud och vill hafva detta förverkligadt innan jag dör. Sänd tillbaka mina förbindelser om vi hafva skiljaktighet i tron. Med högaktning. G. L. EJ -—— —-e km ve