Dagens Nyheter – 6 februari 1866, sida 3

Jag ser utt jag måste gifva vika för er öfvertalningsförmåga., svarade slutligen Barilli och stadnade några dagar i Lyon. och gjorde sig under tiden vistelsen der så behaglig som möjligt; allt hvad den ömmaste omsorg kunde upptänka, kom honom till del. Slutligen inträffade den för afresan bestämda dagen; Barilli såg sig nödsakad att säga sin älskvärda värdinna farväl, ty hans permission var slut och hans saker befunno sig redan på resvagnen. Buffosångaren kommer ut ur sitt rum med penningpungen i handen, temligen nyfiken att få se slutet på denna komedi. Men hvem kan måla hans förvåning, då han i nästa rum fann värdinnan, hennes slägtingar, vänner, tjenare, grannar och grannqvinnor, alla — på knä, bedjande honom att icke gå bort utan att ha vifvit dem sin välsignelse. Barilli var icke beredd på en så storartad dramatisk effekt, som i verkligheten hade något serdeles rörande och högtidligt med sig, och utbrast derför: Jag kan icke bedraga er: ni vägra att taga emot mina penningar och begära i stället min välsignelse. Det skulle vara otacksamt af mig att neka er den; men jag säger er förut att jag endast kan gifva er en skådespelares välsignelse, om ni eljest bry er om en sådan. Ja, om ni blott vill välsigna oss, äro vi nöjda, svarade den troende skaran och höjde ögonen bönfallande upp till Barilli. Nå, må göra då,, återtog sångaren och fortsatte i det han antog en äkta teatralisk ställning: In nomine patris et filii et spiriti sancti (I adrens, sonens och den helige andes namn)! Måtte himlens rikaste välsignelse tillfalla er. — Amen instämde hela skaran i korus, under det Barilli skyndade att komma upp i vagnen af fruktan att hans skriftebarn skulle kunna falla på den iden att spänna hästarne från vagnen, för att få behålla honom ännu längre. Läsaren har förmodligen lika litet som Barilli förstått ett ord af detta uppträde:; först sednare fick han veta orsaken till de goda Lyonesarnes beteende, År 1809, då denna händelse tilldrog sig, hade nemligen Napoleon fört påfven Pius den sjunde, som icke ville ingå förbund med honom, till den lilla staden Ninone i Frankrike och många uppstudsiga franska kardinaler hade blifvit förklarade fridlöse. Många utaf dem hade rest igenom Lyon, men naturligtvis alltid sökt att vara så okända som möjligt. Den röda mössa Barilli bar, hans italienska uttal och hans ståtliga, något munklika figur i förening med det faktum att han första aftonen under sitt vistande i Lyon blifvit sedd i det ögonblick, då han förrattade sin aftonbön — allt detta tillsammans verkade att man ansåg förste parisiske buffosångaren vara kardinal och derför bevisade honom sådan vördnad. Olika utsigter. En arfsprocess väcker för närvarande stort uppseende i Rostock. Ar 1859 blef en hr Bothe i Ludvigslust skjuten genom fönstret inne i sitt rum. Misstankarne för mordet vände sig på enkan Kannengiesser och hennes son Alexander, af hvilka den förra skulle anstiftat och den sednare utfört brottet, för att såsom närmaste slägtingar till den mördade komma i besittning af hans förmögenhet, som uppgick till omkring 400,000 rdr. Båda blefvo häktade 1860, och under ransakningen beskylda att äfven ha förgiftat den mördades moder. Efter 4 års rättegång blefvo de frikända vid underdomstolen och lössläppta. Men ett år sednare dömdes de i andra instansen såsom skyldiga till mordet på Bothe till lifstids tukthus, och blefvo åter häktade. Ofverappellationsdomstolen, som efter ytterligare ransakning ännu icke utsatt dag för domens afkunnande, är tredje och sista instansen. De anklagade ha således efter sex års rättegång och fängelse att vänta antingen frikännande och 400,000 rdr förmögenhet eller lifstids fängelse och förlust af förmögenheten, som då tillfaller storhertigens enskilda kassa. Lycklig räddning. Skeppet Amiral Magon lemnade förd en tid sedan Swansea i England, för att med en last kol gå till Lissabon; men redan första natten ute på hafvet öfverseglades Amiral Magon af ett engelskt skepp, på hvilket besättningen i största hast räddade sig, men i brådskan lemnades en gosse vid namn Julien qvar på det sjunkande fartyget. De två skeppen skiljdes ögonblickligen åt och den mörka natten gjorde det omöjligt att åter finna skeppet der den stackars gossen befann sig. Följande dagen kunde man ej heller upptäcka en skymt af Amiral Magon, och dess kapten var öfvertygad om att skeppet och Julien hade gått till botten. Ett bref från gosse har emellertid nyligen ankommit till hans hemort, och deri berättar Julien om sin räddning: Första timmarne, sedan han blifvit lemnad allena, hade han tillbragt i gråt och klagan, men småningom repade han mod och hemtade ett ljus, och då han såg att vattnet steg allt mer och mer i skeppet, så tillbragte han natten med att oförtrutet arbeta vid pumpen, då och då låtande skeppsklockan ljuda, för att derigenom möjligen fästa någon förbiseglandes uppmärksamhet. Dagen derpå hissade han nödsignal,, och sedan han frukosterat i sällskap med skepps-hunden och tre kattor, som funnos om bord, återtog han sitt arbete vid pumpen. Tre dygn tillbragte Julien på vraket, tills han upptäcktes och räddades al ett amerikanskt fartyg, soun satte honom i land vid Milford. Nu är Julien på hemvägen till Frankrike tillika med hunden och kattorna, som han räddat undam döden i hafvet. En ståtlig pudding. Srigå hade omkring tusen personer samlats i den lilla byn Ancoleton nära Lancaster. för att fira en stor