Dagens Nyheter – 6 februari 1866, sida 2

anledning af danska kriget. Konungen synes i det hela taget hysa en afgjord sympati för armån, för hvilken åter nationen icke hyser mera intresse, än som fordras för att upprätthålla den såsom en statsinstitution, medan våra hufvudintressen nu för tiden äro riktade på allt, som kan upphjelpa landets näringskällor och befrämja kommunikationerna. Alla till konungens närmaste och dagliga omsgifning hörande personer äro också militärer, och den inflytelse, som han sålunda dagligen mottager, är således af militärisk art. Militärfrågan tros blifva. afslutad af komiten någon af de närmaste dagarne och förmodligen i slutet af veckan refererad i storthinget, hvarefter den väl blir bordlagd under en veckas tid, så att den väl knappast förr än om fjorton dagar kommer att debatteras på storthinget. Tvenne företeelser från konungens vistelse här denna gång skall jag ytterligare beröra. Statsrådet Birch-Reichenwald har sedan sitt utträdande ur statsrådet efter den bekanta tvisten om ståthållarefrågan lefvat på .expektansarvode, men såsom en af våra högt begåfvade och utom det parti, som Morgenbladet omfattar och som för närvarande har makten, mycket populär man, har han varit utsedd till de vigtigaste förtroendeposter, som folket sjelft hortgifver; men hos konungen har han icke satt sin fot under alla dessa år. Denna gång skickade imellertid H. M. sjelf bud efter honom, och, med någon motsträfvighet från statsrådet Birchs sida, såsom det säges, blef försoningen tillvägabragt. Den utsigt, som derigenom yppats till att få se dirch-Reichenwald vid inträffande ledighet återinträda i statsrådet, väcker tillfredsställelse, emedan vi just icke hafva något öfverflöd på framstående och för statsrådsplatser lämplige män. Statsrådet Birch, som fungerat såsom lagtingets president, säges lifliot intressera sig för regeringens proposition om armdtorganisationen. Slutligen är det ett ord, som de äldre af oss hört nämnas ända sedan konung Carl Johans dagar, och som heter ,amalgamation, men hittills har hvarje norrman vid blotta ljudet af detta ord rysande vändt sig bort. Amalgamation, vårt lands besättande at svenskarne, vår nationalitets uppslukande af den svenska — aldrig! aldrig!, hette det; närmare besked härom kan också ofta nog fås i patrioten Henrik Wergelands skrifter. Under denna tid har jag imellertid verkligen för första gången fått höra förståndiga och goda fosterlandsvänner framställa begge rikenas närmare sammanslutning under årens lopp, i likhet med England och Skottland, såsom annat än en omöjlighet. Om konung Carl sjelf gifvit någon anledning härtill, vet jag icke; vi tro imellertid, att konungen, efter att hafva lyckligt löst reformfrågan i Sverge, skall med samma ifver som i denna sak verka, icke för amalgamation, ty den är i vår tid en omöjlighet — men för att undanrödja det myckna, som ännu hindrar rikenas närmande, bekantskap med och nytta af hvarandra; och beständigt återkomma vi till det praktiska område, hvarpå grundvalen allena kan läggas. — Prieterea censeo -— jernväg till gränsen.