Dagens Nyheter – 5 februari 1866, sida 1

en stund, Sängvärmen återställde blodets fria omlopp, och hon öppnade ögonen till hälften. Hon framstammade några osammanhängande ord, derefter började hennes tankar småningom reda sig. Hon märkte att hon var hemma hos sig, omgifven af sina trogna tjenare, och att hon var utom all fara. En känsla af liflig glädje genomströmmade hela hennes varelse. I detta ögonblick öppnades sängkammardörren, och Rolf visade sig på tröskeln. Han var mycket blek och hans rynkade ögonbryn gåfvo ansigtet ett strängt, nästan hårdt uttryck. Johanna hade aldrig förr sett honom sådan. Hon bleknade ofrivilligt och började darra. Rolf gick fram till henne långsamt och utan att säga ett ord. Han ställde sig tätt bredvid hufvudgärden och fästade på den unga qvinnan en skarp, genomträngande blick. Johanna bröt först denna tystnad, som tryckte hennes sinne och gjorde hennes hjerta beklämdt. Hon reste sig till hälften upp i sängen, räckte Rolf sin hand och stammade: — Min vän... Herr Tremblaye mottog icke sin hustrus hand. — Johanna, sade han med sträf röst, hvarför har du lemnat mitt hus i afton, och hvarifrån kommer du? Johanna sänkte hufvudet och svarade icke. — Hvar kommer du ifrån? . . upprepade Rolf. Johanna tog hela sitt mod till sig. — Hör mig, min vän, sade hon, och var icke ond på mig... Svartsjukan hade beröfvat mig förståndet... Jag visste icke hvad jag gjorde . . . — Nå men så säg mig då, hvarifrån du kommer! utropade Rolf för tredje gången. — Jag kommer från detta fruntimmer, som s:; mumlade Johanna.