Dagens Nyheter – 5 februari 1866, sida 1

Fo od el Arnell NER, ON RSA RA — Anser ni det ej lämpligt utt först föra fru Tremblaye till hennes rum? — Genast, svarade Samuel och försvann. Efter några minuter återkom han, åtföljd af Jakob och Honorina. Rolf, som var otröstlig öfver Johannas obegripliga försvinnande, ströfvade såsom en galning omkring på Paris gator, utan att finna den han sökte. Kommendören och Jakob kände genast igen hvarandra. Be-. tjenten försäkrade honom, att hans husbonde snart skulle vara hemma igen och bad honom ifrigt att invänta hans återkomst. Innan kommendören svarade, tog han upp ett dyrbart, briljanteradt guldur och mumlade, i det han kastade en blick på urtaflan: — Klockan är endast tio, ännu har jag tid. Derefter tillade han högt: — Jag skall vänta. — Samuel bad honom följa sig och förde honom in i ett rum på nedre botten, under det att Honorina och Jakob buro den -afsvimmade Johanna en trappa upp. Samuel ställde ett prydligt arbetadt bord framför don Raymond samt framsatte en silfverbricka, hvarpå stod en stor kristallkaraffin med scherry och tvenne höga glas. — Derefter uppmanade han kommendören att dricka; denne fyllde sitt glas och tömde det, i det han yttrade: — Jag tömmer detta glas för fru Tremblayes välgång! Låt oss nu kasta en blick inuti Rolfs hemina hade klädt af sin herrenne till sängs. Johanna var blek; en mörk skugga hade lägrat sig omkring hennes sköna ögon Om ej hennes barm sakta häft sig, skulle man snarare ha trott henne vara död än afsvimmad. Detta tillstånd varade