Dagens Nyheter – 3 februari 1866, sida 3

VERA Då han kom till hörnet af Saint-Pöres-gatan, mötte han de begge betjenterna, som i sina armar buro den afsvimmade Johanna. Isade af fasa vid äsynen af kommendören, som alltjemt bar i sin hand den blodiga värjan, stannade de. — Släpp fruntimret och tag vård om er husbonde, som ligger der borta, sade don Raymond. Betjenterna hörsammade genast denna befallning. De lemnade den unga qvinnan i kommendörens händer och skyndade in på SaintGuillaume-gatan: . Inom några ögonblick återkommo de med en tung börda. Grefven var död. Hufvudet och armarna hängde kraftlösa ned, ögonen voro stela, och ur det gapande såret rann blod på gatan. Betjenterna lade liket i vagnen och hästarne satte sig i gång. Don Raymond befann sig emellertid ensam med Johanna, som ännu ej återfått sansen. — Hvad är att göra, frågade han sig sjelf, hvart föra denna stackars qvinna? Medan han stod försänkt i sådana tankar, väcktes han derur af en oförmodad händelse. Tvenne menniskofigurer framskymtade ur det djupa mörkret på några stegs afstånd från ho nom och nalkades under ödmjuka bugningar. — Hvilka äro ni och hvad vilja ni? frågade don Raymond. — Vi äro, svarade den cne, de som buro den bärstol hvari den unga damen befann sig, då hon blef öfverfallen .. -. — lHvarföre försvarade ni då henne icke? — Huru var det möjligt? Vi hade inga vapen, och för öfrigt ha vi ju inte gjort till vår uppgift att förtjena pengar genom tapperhet.