Dagens Nyheter – 3 februari 1866, sida 3

— Fredag, fredag! upprepade kommendören med en röst, som vittnade om den största ångest. THans högra hand sjönk vanmägtig ned. — Ni vill helt säkert föreslå mig att upp: skjuta affären till i morgon, fortfor grefven; men ni har just nu på ögonblicket kallat mig usling och sådana förolämpningar tåla intet uppskof; ni måste alltså genast strida på lif och död, vägrar ni, skall jag nog veta att förmå er dertill! , ... I samma ögonblick rigtade han åt kommendören ett slag med flata värjklingan. Don Raymond uppgaf ett rop af raseri. Han lyftade värjan ånyo och störtade fram mot sin fiende. — Det var väl, sade Aubigny, att ninågongång fattade ert beslut! . .. Bättre sent än aldrig! ... Parera nu min stöt!.., — Fredag, fredag, mumlade dystert kommendören. Ljudet af Johannas röst bortdog i fjerran. Emellertid fortsattes striden med stigande häftighet och förbittring. Den blef ej långvarig; ty efter några ögonblick genomborrade don Raymonds värja grefvens bröst. Denne föll, utan att uppge en suck. Af Johanna hörde man nu intet. Kommendörens första tanke, efter vunnen seger, var att skynda efter henne; men han afstod derifrån, då han crinrade sig vagnen som han sett vid början af Saint Guillaume-gatan. Han förmodade att den tillhörde grefven och gissade att betjeningen, som tagit till flykten åt SaintDominique-gatan och Taranne-torget, endast gjort en omväg för att sednare återkomma till densamma, Hans aning bedrog honom icke.