Dagens Nyheter – 3 februari 1866, sida 2

värja, utan lade armarne i kors öfver bröstet, Johanna, som emellertid återfått en smula hopp, började med fördubblad ifver ropa på hjelp, Qvinnoröfvaren stannade ofrivilligt på fyra stegs afstånd från denne man, som beherrskade honom genom sitt imponerande lugn, och som i högdragen och befallande ton sade till honom: — Jag ålägger er att genast säga mig, hvem denna qvinna är, och hvarpå era rättigheter öfver henne grunda sig. — Han har inga rättigheter! ropade Johanna, han röfvar bort mig med våld, och jag känner honom icke. — Under sådant förhållande, fortfor den hemlighetsfulle personen, befaller jag er att släppa henne fri. Den okände hade åhört dessa ord med en förvåning, svår att beskrifva. Han hade icke trott, att det i hela verlden fanns en menniska som på sådant sätt vågade tilltala honom, oci häpnaden döfvade för ett ögonblick vreden. Men snart upplågade denna med förnyad häftighet. Ian utstötte ett rop af förbittring och tog elt språng framåt, så att hans ansigte kom helt nära intill den djerfve motståndarens. Begge två kände igen hvarandra på samma gång, ty de utropade nästan samtidigt: — Don Raymond! — Grefve Aubigny! Härpå inträdde några sekunders tystnad. De båda herrarne togo hvardera ett steg baklänges, och kommendören förde handen till värjfästet. i — Vi ha en affär att uppgöra, don Raymond, sade grefven. Jag möter er i morgon