Dagens Nyheter – 3 februari 1866, sida 2

— Nu måste vi göra slag i saken... Vill ni komma, ja eller nej? — Nej! svarade Johanna. — Då, fortfor den okände, får ni ursäkta att jag genom lämpliga medel gör min vilja gällande. Medan han talade, tog han den unga qvinnan i sina armar och ryckte henne våldsamt ur bärstolen samt bar henne åt det håll der vagnen stod. De båda lakejerna höllo honom ryggen fri. — Hjelp mig!.. hjelp mig!..; skrek Johanna, utom sig. Men ingen besvarade hennes rop. Hon ansåg sig förlorad, anbefallde sin själi Guds hand och önskade få dö. Ljudet af steg som man nyss hört, hade plötsligt tystnat; men då den okände tillryggalagt tredjedelen af afståndet mellan bärstolen och vagnen, blef han midt framför alt, som spärrade vägen sig varse en hög g för honom. — Undan! ropade han och gick dristigt på. Den höge gestalten rörde sig icke ur fläcken. — Undan! up,j orepade den okände och drog sin värja med högra handen, ty venstra armen var ensam tillräcklig att omfatta och qvarhålla Johanna. Undan, säger Jag, annars rinner jag värjan genom kroppen på er? — Hvad är då på färde? frågade den sist anlände med lugn och allvarlig stämma. Ilvarföre dessa nödrop? — Ännu en gång, sade den okände i hotande ton, sköt ni era angelägenheter och låt mig obehindradt sköta mina, annars Och han tog ett par steg framåt, svi ängande värjan i luften. Den nyssanlände drog ick sin