Dagens Nyheter – 2 februari 1866, sida 1

— — Grefve, sade den unga qvinnan, gå och sätt er i vagnen igen, jag ber er derom. — Hvarföre skall jag göra det, vackra flicka? — Ni öfveranstränger er..: — Jag? ... Kan ni säga att jag någonsin blir öfveransträngd? — Var inte oförsigtig. Jag är ju hemma hos mig nu, och kan mycket väl gå uppför trappan ensam. — Jag skall följa er ända till målet, har jag sagt, och dermed punkt. — Ja, men betänk då, grefve, att ni ännu icke kan ha återfått era krafter. Grefven räckte fram sin knytnäfve och betraktade den med tillfredsställelse. Derpå återtog han: — Har jag inga krafter, säger ni? Ni behagar skämta! Jag skulle kunna döda en oxe genom ett enda slag med den här! — Men ert sår... — År fullkomligt läkt. Det har haft på mig samma verkan som en åderlåtning, och jag befinner mig ypperligt deraf. Var således lugn, min kära Antonia. Då den unga damens kavaljer uttalade detta namn, befunno de sig på icke mera än tre eller fyra stegs afstånd från Johanna. Denna hade fällt tillbaka kapuschongen, när hom skulle tala till portvaktarn, hvadan hennes ansigte nu var alldeles blottadt. Den långe herrn kastade en blick på henne i förbifarten och kunde icke återhålla en rörelse af beundran. Men som det icke gick an att han lemnade sin följeslagerskas arm, fortsatte han vägen och giek öfver gården med henne, allt under det han flera gånger såg sig om. Tack vare de få ord, som