Dagens Nyheter – 1 februari 1866, sida 3

En kejserlig bal i Paris. Den bal kejsarparet gaf den 17 jannari var lv sande, som alla foster, hvilka det huvarande hof vet gifver. För den som ej var nog lycklig atter hålla ett hjudningskort till festen har en af de lycklige meddelat en berättelse om balens herrligheter, och inbjuder hvar och en som vill, attitanken följa honom. Då vi lemna vår vagn befinna vi oss sjelfva i en stor vestibul, uppfylld af en mängd i brokiga livreer klädda betjenter, hvilka der vänta sina herrskapers befallningar. Om vi ej förut hafva blifvit presenterade för deras majestäter, så vända vi oss till venster, men i annat fall följa vi den stora massan och stiga uppför den luftiga, rikt dekorerade trappan, som för tillfället på båda sidor prydes af en linie ståtliga män af Hundramanna-gardet, hvilkas lysande uniformer och glittrande harnesk icke litet bidraga att höja effekten. — Denna gardeskorps är bildad af utvalda underofficerare, på hvilkas tillgifvenhet och trohet deras herrskare fullkomliet kan lita. Hvarje man är med hjertats band fästad vid sin kejsare, och att tillhöra denna kår är en stor utmärkelse och ett säkert löfte om hastig befordran. — Så snart vi uppnått den öfre förstucsan aflemna vi våra bjudnineskort till grefven af Bassanos sckreterare, hvarefter vi inträda i den första salongen, som är bestämd för underofficerarne vid de i Paris inqvarterade regementena och deras familjer. En mindre orkester spelar här till dans, och en särskild supt serveras här, ty gästerna få ej lemna denna salong och blanda sig in i det stora och förnäma sällskapet i de andra rummen. Genom denna hop måste vi tränga oss fram för att nå marskalkarnes sal, derifrån den ypperligaste dansmusik ljuder emot oss, men dansen vill ändå ej komma riktigt i gång, ty trängseln är för stor. oaktadt betjenter i rödt och guld göra berömvärda ansträngningar för att hålla öppet rum för de dansande. Men scenen är likväl af utmärkt effekt. Den präktigt upplysta salen är uppfylld af skönhet, diamanter, blommor, spetsar och uniformer. Den synen är verkligen värd att se en gång. Märkligast bland gästerna äro de marockanska ambassadörerna i sina vida gulhvita burnuser, som gifva dem ett visst poetiskt utseende, hvilket dock förminskas om man blickar nedåt och får se deras samla enla tofflor och skäligen orena strumpor. Från dessa ambassadörer låta vi våra blickar falla på den unga fursten af Hohenzollern, öfver hvars hvita uniform hänger en dolma af mörk z0bel, som synes vara mera ovanlig än angenäm under en balnatt. Kejsaren i sin generalsuniform ser trött och sömnig ut, och nyss gäspade han helt oförmärkt. Nu talar han med den blåögda prinsessan af Hohenzollern, hvars klädning af dyrbara Alenconspetsar öfver azurblått undertyg, gör en pikant kontrast mot hennes guldfärgade hår. Hopen delar sig i två hälfter, och genom den Öppna gången passerar den snillrika österrikiska ambassadrisen, furstinnan Metternich, småleende åt några och sägande infall åt andra. Hon är klädd i en pelsbrämad klädnad af sammet och bär en hårklädsel strålande af diamanter. Furstinnan Korsakows, den vackra ambassadrisens, historia berättas af några närstående personer, och denna historia är värd att lyssna till. Den gamle fursten hade omätliga rikedomar, men lät dem förvaltas af sin intendent, och den värde intendenten skötte dem så att furstens egendomar så småningom öfvergick i intendentens händer. För att återbekomma familjens egendom gifte fursten sin egen son med intendentens dotter, och detta är just den charmanta furstinnan Koree