Dagens Nyheter – 1 februari 1866, sida 3

Nu bildas en annan öppning i hopen. Det är kejsarparet, som begifver sig till underofficerarnes salong, för att helsa på subalternerna och deras familjer. Leende, men med ett outplånligt uttryck af en gnagande smärta, blickar den graciösa kejsarinnan omkring sig. Hon är klädd i en mörk tylldrägt, garnerad med murgrönsrankor, och på hutvudet bär hon ett diadem af diamanter, öfverst prydt med en fjäril af juveler. Prins Napoleon synes icke till, men derborta se vi prinsessan Mathilda och prinsen af Wärtemberg, han som i spetsen för sitt österrikiska regemente kämpade vid Solferino. kKngelska skönheter finnas här många, bland andra marskalkinnan Canrobert (född Macdonald) och fru Miles, den sednare mera drottninglik än den förra, oaktadt hon är klädd i enkel hvit drägt, hvaremot marskalkinnan bär en klädning af silfverskir och en liten krona af perlor. Vi gå till spelrummen och se der några tiotal åldriga och pensionerade enkor efter Frankrikes store män, och några dussin halfblinda generaler, som spela whist, ecarte c. Från spelrummen gå vi till serveringssalongen och besvära någon af de hundra lakejerna att servera oss med champagne, tryffel och alla upptänkliga medel för att uppfriska och återställa våra uttröttade lifsandar. Champagnen serveras ur karaffer, men utan is, och lakejerna som servera förtjena offentligt beröm, ty uppmärksammare tjonsteandar kan man aldrig träfta. Hr Frenny, direktör för kredit-banken, hade gjort sitt yttersta för att få prins Napoleon att bevista hoffesten, men hans bemödanden voro fruktlösa, hvarföre ock den präktiga festen måste gå för sig utan prinsens närvaro.