Dagens Nyheter – 31 januari 1866, sida 1

oförberedd, och för att dra sig ur spelet, förebrådde han den unga qvinnan hennes opassande nyfikenhet. — Men, min vän, svarade Jobanna, jag anser att man och hustru böra ha allting gemensamt, och då jag icke har någon hemlighet för dig, så bör väl ej heller du vara förbehållsam mot mig... — Deruti har du orävt, svarade Rolf i tvär ton. — Hvad säger du? — En man är icke skyldig sin hustru räkenskap för hvad han gör och låter, så vidt han icke sjelf vill tala om det för henne. Om han anser klokast att tiga, passar det icke henne att göra några frågor. Johanna betraktade Rolf med förvåning. — Store Gud! mumlade hon. Så talade du icke för några dagar sedan. — Det kommer sig deraf, att jag för några dagar sedan icke hade att beklaga mig öfver någon besvärlig nyfikenhet. — Jag faller dig då besvärlig nu?... Du har att beklaga dig öfver mig! utropade Johanna. — Ja... mer än jag kan säga! genmälde Rolf. Johanna svarade icke. Hon gömde hufvudet mellan sina händer och började gråta. Huru bittra syntes henne icke dessa tårar, de första hon fällde för den man hon älskade! Rolf gick med stora steg fram och tillbaka i rummet. Efter en stund kastade han blicken på Johanna. När han blef varse den klara perleström, som rann utför hennes kinder, erfor han en liflig känsla af ånger och förebrådde sig att ha talat så hårda ord till henne. Han föll på knä framför den unga qvinnan, fattade hennes något