Dagens Nyheter – 31 januari 1866, sida 1

Skarpskyttesaken. Det är ett synnertiigen glädjande faktum att antalet skarpskyttar nu uppgar-till öfver 40,000 man, en numerär som Ööfvergår armens effektiva och utgör ett dyrbart tillägg till landets försvarskrafter. Det är visst sannt, att af denna styrka är blott en mindre del försedd med egna gevär af full användbarhet till krigsbruk; men al de till exereis utlemnade kronans gevär är en stor del i nödfall användbar äfven till krigsbruk, om de blifva försedda med knallås, och dessa exercisgevär äro så tillräckliga till antalet, att ingen man behöfver vara vapenlös. Hvad öfningen vidkommer, så är den visserligen ännu ofullkomlig, men utgör likväl en grund, på hvilken oafbrutet bygges. Genom målskjutningarne, som med alltmera intresse omfattas, blifver allmogen förtrogen med skjutgevären och har alltid ammunition till sitt förfogande. De särskilda föreningarne ha hvar sin organisation, hvilken är temligen lika öfverallt. Det återstår nu att åt denna styrka skaffa fullgoda vapen och sammanbinda de spridda hoparne, så att de kunna i behofvets stund samlas i större massor och dervid icke sakna befäl. Men sådana samlingar till gemensam operation böra ske icke blott vid krigstillfälle, utan äfven under öfningen, och de kunna så ordnas att de icke blifva för skarpskyttarne synnerligen betungande. Till detta ändamäl ha vi här att framställa ett förslag, hvilket vi bedja att få öfverlemna till Orebro skarpskytteförening, då densamma visat sig mycket och varmt nitälska för skarpskytteväsendets utveckling och äfven tagit ett nyttigt initiativ för att bereda enhet och sammanhang mellan länets skarpskytteföreningar. Vi göra det äfven derföre, att vi funnit det ändamälslöst att appellera till Stockholms skarpskyttestyrelse, hvilken numera synes blott ämna sysselsätta sig med föreningens egna angelägenheter och upphört med all yttre verksamhet, hvadan denna roll måste af någon annan öfverVi hemställa, att Örebroföreningens styrelse måtte låta utarbeta en plan till organisation länsvis af skarpskytteföreningarne med föreningen i länets residensstad, såsom centralpunkt, men med bibehållande af all den frihet, som de särskilda föreningarne nu åtnjuta. Centralföreningen skulle draga försorg om att kommunikationer anknötes till alla länets socknar och åtgärder vidtoges för stiftandet af skarpskytteföreningar i alla, der sådana ännu icke finnas. Vidare skulle man bestämma sig för vissa mötesställen för exercis och fältöfningar, hvilka borde i tur omskifta, så att ingen af föreningarne pålades att tåga längre väg, an de andra. Genom denna omvexling af mötesplatser år från år lärde sig föreningarne bäst känna terrängen inom länet, och det blefve lättare att knyta förbindelser och höja intresset för saken i de olika trakterna af länet. Geuvom dessa samlingar i större antal kunde också större fältöfningar komma till stånd, hvilket är omöjligt för de isolerade små föreningarne, så länge de