Dagens Nyheter – 29 januari 1866, sida 3

besteg den och fann hålvägen. Snart skulle jag vara vid målet. Stilla! var det icke ett barns grå jag hörde? Mitt hjerta slog ännu högre och jag sprang så mycket jag förmådde till kullens andra sida. Nästan andlös uppnådde jag platsen der jag i drömmen sett barnet, och mitt spanande öga urptäckte genast något ovanligt. som låg der på marken. Med ett glädjerop störtade jag fram, och jag vågade knappt tro mina ögon, då jag såg det lilla barnet vid mina fötter. Ja, det var verkligen den lilla stackars flickan, som låg på marken och hvilade sitt guldlockiga hufvud på sin hvita arm. Vid ljudet af min stämma höjde hon upp sitt täcka hufvud, och såg på mig med en blick, som jag aldrig skall glömma. I nästa ögonblick hvilade hon i mina armar och fuktades af mina glädjetårar, som strömmade utför mina kinder. under det jag tackade den Allgode för hans nåd. — Mamma, mamma! låt mig komma till mamma! iskade den lilla varelsen med matt stämma. — Ja, min lilla engel, jag skall föra dig till din mor, svarade jag djupt rörd. Hvad som sedan hände är snart berättat. Jag bar den lilla till hennes hem, och ett bud ilade förut att bringa modren den glada underrättelsen innan jag uppnådde huset. Med ett vildt glädjeskri sprang hon mig till mötes, men till följd af den starka sinnesrörelsen föll hon i vanmagt innan hon hann omfamna sitt barn. De tusen dollars, som voro bestämda till belöning, utbetaltes till mig. Jag tog emot dem, och gaf dem till den fattiga men nu så lyckliga enkan, hvars välsignelser gjorde mig långt lyckligare an allt verldens guld. hy