Dagens Nyheter – 29 januari 1866, sida 3

staden, var försvunnen sedan föregående dagen. Man antog att barnet hade förvillat sig i den stora ; skogen, som gränsade intill hennes boning. Den tröstlösa modren hade, i förening med några grannar, redan om aftonen sökt efter barnet, så länge det var ljust, och om natten sändes ett bud till staden, för att uppmana dess innevånare att företaga ett allmänt ströftås. hvartill de flesta förklarade sig villiga. Jag beslöt straxt att sjelf deltaga deri, och efter mindre än en half timma voro jag och omkring 100 personer af båda könen, på väg till skogen. Sedan vi hållit en allmän rådplägning, delade vi oss i mindre grupper, hvilka hvar för siv skulle genomsöka en viss del af skogen. På en höjd, som syntes från utgångsstället, skulle alla deltagarne åter samlas, och om barnet blef återfunnet innan man nådde höjden. så skulle ett bud! sändas till staden. för att genom ett kanonskott förkunna den elädjande underrättelsen. Då de särskildta afdelningarne stodo i begrepp att gifva sig i väg, såg jag en qvinna, i hvilken man igenkände den förtvitiade modren, komma springande emot oss. Vi väntade tills hon uppnådde oss, och aldrig i mitt lif har jag sett en så djup smärta, som den hvilken afspeglade sig i den olyckliga modrens ansigte. Hon var knappast trettio år gammal och mycket vacker, men den djupa ångest och smärta, som afmålade sig i hennes drag, gjorde hennes utseende dubbelt så gammalt. Hennes rödgråtna och uppsvällda ögon voro vilda och stirrande, hennes läppar askfärgade, håret hängde löst ned öfver ansigte och skuldror, och hennes sönderrifna kläder vittnade om att hon trängt sig fram mellan buskar och snår Med hopknäppta händer och hjertskärande stämma bad hon oss att söka rätt på hennes älskade barn. Jag svarade henne, att om det vore möjligt så skulle det ske. — Sök rätt på min flicka, eller jag blir vansinnig, klagade hon. — Utan tvifvel skola vi finna barnet innan dagen gått till ända, svarade jag — men försök blott att vara lugn, ty en så upprörd sinnesstämning skadar er. — Lugn! ropade hon med en vild blick. — Hvem talar med mig om lugn, när min lilla Anna vandrar omkring i skogen och dör af svält. Finns det då ingen som vill skaffa mig henne tillbaka? Nej, jag måste sjelf uppsöka henne, och jag skall finna henne, ty jag kan icke vara utan henne! Med dessa ord sprang hon in i ett tätt busksnår, utan att bekymra sig om att törnet slet sönder hennes ansigte och händer. Af fruktan för att hon skulle förlora sitt förstånd och sjelf förvilla sig i skogen, sprungo jag och ett par karlar efter henne, och vi hade stor möda att uppnå henne, ty hon störtade framåt som ett vildt djur. Andtligen lyckades jag genom en stor kraftansträngning att få fatt på henne. Med fast och afgörande ton sade jag henne att vi ej kunde tillåta ett så oförnuftigt handlingssätt, och att om hon önskade vår hjelp, så måste hon förhålla sig lugn och öfverlemna sig åt de medföljande qvinnornas omsorger. Till en början ville hon på inga vilkor lyssna till våra förmaningar, och förklarade bestämdt att hon skulle handla som hon sjelf tyckte för godt, men då hon såg att vi icke ville släppa henne, så tog hon sitt förnuft till fånga och sade, att hon ville göra allt hvad vi önskade, blott att vi ville uppsöka hennes älskade barn. Nu började vi med ifver vårt företag. Vår afdelning skiljdes åt, så att det blef omkring femton steg mellan hvar och en, och derpå marscherade vi fram i en linie genom skogen. På flera ställen var buskskogen mycket tät, och vi skredo derföre mycket långsamtframåt. Oaktadt vi gjorde mycket larm och hvarje ögonblick ropade barnets namn, måste vi dock undersöka hvarje buske och hvarje grop, ty vi fruktade att barnet var så förskräckt och förvirradt, att det ej kunde gifva ett ljud ifrån sig. Der skogen var öppen kunde vi skrida framåt med större hastighet, och det lyckades oss att nå höjden just som den nedgående solens sista strålar förgyllde dess topp. Efter få ögonblicks förlopp voro alla de sökande samlade, men resultatet af dagens mödor var allt annat än gladt, ty ingen hade funnit det minsta spår at barnet. Barnets och modrens förtviflade ställning uppväckte stort medlidande, och så upprigtigt var stadsboernas deltagande, att då en af dem utlofvade en belöning af 100 dollars åt den som återfann barnet, så följde flera andra straxt exemplet, och belöningen steg till 1000 dollars. Med rätta måste man anse detta som en sporre för många till nya ansträngningar. Underrättelsen om den utfästade belöningen utbredde sig också som en löpeld, och verkningarna deraf liknade ett trollslag. Flera af dem, som någva minuter förut kastat sig i gräset, trötta af vandringen, skyndade nu hem efter lyktor, för att under natten fortsätta eftersökningen, och till dessa slöto sig en stor del af de stadsinnevånare, som ej af blotta medlidandet lockades till ansträngningar. Som jag sjelf icke mådde särdeles väl, och ville spara mina krafter till nästa dag, så gick jag hem och lade mig tidigt till sängs. Trots min stora trötthet kunde jag icke falla i sömn, utan kastade mig af och an på mitt läger med tanken på den arma modren och hennes barn. Slutligen föll jag i ett slags halfsofvande tillstånd uppfyllt af oroliga drömmar. Det förekom mig i drömmen, som om jag, liksom den föregående, åter befann mig i skogen för att söka efter barnet, och att bland de sökande fanns en främmande man med blekt ansigte och klädd som en andlig man. Han gick vid min sida och med sina mörka uttrycksfulla ögon fästade på mig sade han med en behaglig stämma och ett leende på läpparne: Ni är bekymrad för det försvunna barnet, och det gör ert hjerta heder. Jag är emellertid kommen för att visa er hvar det är. — Om ni vet det, så säg mig det, svarade jag — icke för min del, men för det stackars barnets och den tröstlösa modrens skull. — Följ mig, svarade den främmande och förde mig bort från de andra. Det förekom mig, som om vi befunno oss vid foten af den omtalta höjden; men i stället för att gå uppåt tog den främmande af till höger och förde mig till en äng. genom hvilken sorlade en liten bäck. Vi gingo öfver bäcken och kommo till en annan höjd, som var stenig och kal. Efter att hafva bestigit denna kommo vi till en hålväg, som var stängd af täta buskhäckar; dessa trängde vi igenom och kommo så till andra sidan af höjden, och der I funno vi den lilla flickan, gråtande och vridande SS