Dagens Nyheter – 27 januari 1866, sida 2

a rock af grön sammet. Ian hade spräkliga strumpor och skor med röda klackar och ofantligt stora spännen. Ogonen voro matta, och ansigtet uttryckte ingenting alls. Oaktadt detta mindre fördelaktiga utseende, hade herr Pamiers en mycket sjelfbelåten min; han satte näsan högt i vädret och betedde sig på det hela så, att han utan allt tvifvel skulle ha framkallat en utomordentlig munterhet, on han uppträdt på en teater. Hvarje annan än Johanna skulle ha funnit dessa förnäma herrars uppträdande, minst sagdt, besynnerligt; men hon hade aldrig sett förnäma herrar förr, och dessutom var hon icke i en sådan sinnesförfattning, att hon kunde göra iakttagelser och reflektera öfver dem. Herrar Orbesson och Pamiers voro inga andra än markisens förvaltare och hofmästare. Den förre, som var ett slags halfgeni och hade mycken lätthet för att tala, hade åtagit sig att spela en något mera framstående roll i den komedi, som skulle uppföras. Ivad den sednare beträffar, hade han blifvit en fullkomlig nolla i samma stund han lemnat sin ställning såsom tjenare. Då Rolf varseblef de besynnerliga personer, vi nu beskrifvit, bet han sig tvenne gånger i läppen, för att icke nödgas brista ut i skratt. Han lyckades härigenom hålla sig någorlunda allvarsam, och fattande Johannas hand, gick han några steg emot de inträdande. Markisen af Orbesson tog Johannas andra hand och, efter att artigt ha tryckt en kyss derpå, sade han till Rolf: — Nå men; min bäste brorsson, så presentera mig då för detta förtjusande barn, som