Dagens Nyheter – 26 januari 1866, sida 2

i hennes ådror och hennes hjerta hade upphört att slå. En fullkomlig lamhet hade bemäktigat sig hela hennes kropp, så att hon icke förmått röra en lem eller åstadkomma ett ljud. Röster hade hviskat omkring henne: — Hon är riktigt död!.. det är slut! Tjenstvilliga händer hade lagt henne i en likkista och fastspikat locket öfver henne. Personer hade infonnit sig, för att bära henne till ett kapell och der jordfästa hennes qvarlefvor. Ack! detta kapell var just detsamma, hvari hennes giftermål eljest skulle ha firats. En högtidlighet skulle äfven nu försiggå der, men det var icke ett bröllop, utan en begrafning. I grafven, icke i brudbädden, skulle de båda älskande få famna hvarandra. Johanna vaknade plötsligt upp, och en darrning genomlopp hennes i kallsvett badande kropp. Lyckligtvis var dagen nära, och morgonrodnadens första skimmer upplyste sängkammaren. Den unga flickan öfvervann till följd häraf lättare sin vidskepliga fruktan, men, vi upprepa det ännu en gång, ett djupt svårmod beherrskade hennes sinne, ända till dess att Rolf anlände. I det ögonblick då hennes trolofvade inträdde i rummet, sprang hon emot honom, och genast försvunno sorg, fruktan, onda aningar m. m. ur hennes själ, likasom morgonens dimmor skingra sig, när solen gär upp. Vi vilja ej följa de båda älskande på deras utflykt i framtidsdrömmarnes solbeglänsta nejder; det behöfves en skickligare hand än vår, för att värdigt anslå dessa hjertats harposträngar. De språkade länge med hvarandra. Sedan kom Samuel med en dyrbar, vackert arbetad koffert af ebenholtz. Denna inneslöt en mängd