Dagens Nyheter – 25 januari 1866, sida 2

— Jag skämtar aldrig. — Men, min herre, jag har ju redan sagt er, att ni är min fånge. — Ja, jag hörde, ni yttrade något sådant. — Nåväl? — Nåväl, jag försäkrar att ni storligen bedrar er, om ni tror att så är förhållandet. — Min herre, detta gyckel är icke alls på sin plats — Min herre, denna enträigenhet är föga passande. — Ni är så god och följer mig på ögonblicket! sade officern, som började bli het. — Det tror jag inte. — Tror ni det inte? — Nej, svarade Rolf, hvilkens lugn förblef orubbligt. — Vill ni då tvinga mig att använda våld? — Jag vill endast bevisa er att den öfvertygelse ni hyser, att jag är er fånge, grundar sig på ett misstag. — Ahl! ni gör mig verkligen nyfiken. — Var så god och läs! Rolf drog upp ur sin rockficka den lilla portfölj, som vi redan känna till, öppnade denna, uttog ett pergament, hvilket förut spelat en roll i vår berättelse, och räckte det åt officern. Innehållet af detta pergament började, såsom vi minnes, med dessa ord: Vi, Filip af Orleans, med Guds nåde, Frankrikes regent, bjude och befalle alla dem, hvilka denna skrifvelse varder delgifven etc. Och den slutade sålunda: Och förbjude vi desslikes en och hvar att under någon förevändning störa sagde chevalier i hans förrättningar eller lägga hinder i vägen