Dagens Nyheter – 22 januari 1866, sida 3

anmalan, som sjeltskriune, uppropade at erkebiskopen, så snart han uppläst den i ordningen följande artikeln i tullförslaget. Här syntes således allt arbete i tullfrågan böra vara förspildt: men det blef i sjelfva verket det lättaste, ty det visade sig snart, att presteståndet mindre var förälskadt i prohibitismen än ledt af misstroende till borgarståndets åsigter. En och annan svarade rent ut, att han icke komme att dansa efter borgarståndets trumpet, men de fleste sade sig, såsom saknande specielare insigter i ämnet, helst följa dem de i öfriga frågor hade förtroende för. Imellertid utkommo flera skrifter 1 ämnet, som vunno förtroende, och snart fick man höra flera prester begärligt söka efter upplysningar, hvaraf visade sig, att deras konservatism hufvudsa ligen bestod i fruktan att utan fullklara grunder öfverge det gamla. Utg. beslöt då att, med icke obetydliga kostnader, låta sakkunniga personer utarbeta fullständiga kalkyler öfver de förnämsta artiklarne, hvarigenom utan tröttande vidlyftighet och tidspillan kännedom om andra staters tull-lagar och de förhållanden under hvilka näringsgrenarne der bedrifvas (för att tala med vår ärade insändare) kunde inhemtas. Dessa mottogos med mycken välvilja. Den kritiska dagen nalkades, och helt oväntadt fick man höra, att plenum för tulltaxans afgörande blifvit i presteståndet utsatt tidigare än i de andra stånden; såsom man då trodde, i följd af prohibitisternas bearbetningar, hvilka önskade, att presteståndet skulle med godt exempel föregå de andra stånden. Utg., som önskat och erbjudit sig att med tryckta officiela källor styrka de i kalkylerna uppgifna fakta, blef då i förlägenhet att hinna uppfylla löftet; men lyckan fogade så, att presteståndet samma dag var inbjudet till supe hos en af sina ståndsbröder, som var nära granne med utg. I hast måste då en åkare anskaffas för att obligera så många som kunde träffas att vid passagen förbi stiga in hos utg. för att få möjliga skrupler häfda angående uppgifter i kalkylerna. Härvid hade utg. att som respondent presentera ingen mindre än Joh. Johansson med sitt statistiska bibliothek, ty äfven han hade nu för första gången förklarat sig för tull-reformen, sedan man sökt lemna alla möjliga garantier, att genom tullnedsättningar i första rummet på råvaror, lefnadsförnödenheter, lysämnen o. s. v. fabrikanterna skulle sättas i tillfälle att kunna tillverka för godt pris. Den begagnade åkaren yttrade vid afskedet: får jag lof att skjutsa doktorn en annan gång? — i tanke förmodligen, att de korta visiterna gällt sjukbesök. Fastän döden härjat i dessa leder, lefva dock än några som deltagit uti ifrågavarande öfverläggningar. På riksdagens sjunde månad stod den minnesvärda debatten i presteståndet. Crusenstolpe skref derom: Presterna ha höjt sin ståndpunkt och vidgat sin synkrets, lika mycket mot förmodan som öfver förhoppning . . . I afseende på tullsystem springer förändringen så mycket mer i ögonen, och, till prohibitionisternas bestörtning, var det just detta stånd, som tog initiativet att sänka tullsatserna å socker och släta sidentyger. Lika fruktlösa som biskop Annerstedts voro prostarne Arosenii och Wåhlanders besvärjningar af den bättre anda, som i dessa ämnen inträngt hos de högvördige fäderna. Det fordrades nu blott, att desse togo steget fullt ut och sträckte det äfven till de politiska angelägenheterna, för att presteståndet, som allt för länge varit opinionens bete noire, snart skulle förvandlas till dess heros. En fläkt af popularitet, som blef den sista, kringsusade det högvördiga ståndet, som sålunda till tiden blef det första, som inledde tullreformen. Hos adeln gick det sämre; men äfven der kullkastades förbudssystemet, som sålunda föll i alla fyra stånden. De s. k. junkrarne bidrogo väsentligt härtill, emanciperande sig från den starkt prohibitistiske Hartmansdorff. Vid 1856 års riksdag hade utg. tillfälle att från en annan sida blicka in i tullfrågans mysterier. Ett närmande skedde från fabrikanternas sida, som klagade öfver personliga förföljelser och begärde billighet. Utg. erinrade då, hur förra riksdagens tullreform alltid varit ansedd blott som en grofhyfling, med många eftergifter vid öfvergången, hvilka nu måste bortfalla, helst sedan 1855 mellan riksdagarne, på grund af petitioner af fabrikanterna, de återstående lifsmedelstullarne blifvit af regeringen borttagna, då ännu den prohibitive frih. Palmstierna var finansminister. MHärpå svarades, att man ingalunda motsatte sig någon ytterligare tullnedsättning, men vore orolig, att fallet kunde bli för djupt, och hårdast drabba just de ömtåligaste punkterna, samt komma för hastigt uppå, innan man hunne inrätta sig med förbättrade metoder uvch minskade arbetskostnader. På grund deraf beslöts, att uträkningar skulle lojalt och oförbehållsamt göras öfver åtskilliga artiklars statistik, för att utleta billigaste tullsatsen. Utg. erinrar sig med bestämdhet, att riksdagen i ett par punkter ej ens nedgick till I. pp P1 NN FE a ta