Dagens Nyheter – 15 januari 1866, sida 1

sen och rättsanspråk, enär de ej känna dem, eller deras ekonomiska förhållanden, enär de stå från dem mera aflägsnade, medan å andra sidan denna stora massa af samhällets röstegande och skattdragande blir liknöjd för det kommunala lifvet — på sin höjd ett ögonblick vaknande upp, om skatterna till kommunen och staten skulle kännas alltför tryckande. Så länge man I landtkommunen har röst i samma mån man har fyrkar, kommer man cj rättvisan nära. Så länge en sådan lag gäller, hvarigenom, såsom t. ex. i Helsingborg, 69 personer ega flera röster äv alla de 900 öfriga röstberättigade tillhopatagna, skall dessvärre allt tal om cendrägt vara en ropandes röst i öknen. Pörgäfves skall man från predikstolen, pressen, tribunen söka frammana cenigheten, man må derom tala eller skrifva huru bevekande som helst; ja, vi våga säga, att det skulle vara högst sorgligt, för all sann mensklighet förödmjukande, ja ytterst förderfligt om under sådana förhållanden någon enighet kunde åvägabringas, ty hvad vore i sjelfva verket en dylik enighet ? Intet annat än att de 900 hade förklarat sig okunnigare, sämre och odugligare än de 69, hvilket vore nära nog detsamma som flertalets erkännande att det upphört att ega sjelfständighet och endast vore slaf under ett fåtal, oaktadt detta fåtal, dessa 69, hvarken visat större förmåga eller humanitet eller gagneligare verksamhet än 69 andra, för att ej tala om alla de 900 andra. Lagens beskaffenhet kan emellertid fåtalet ej rå för; lagen har tillkommit utan deras medverkan, åtminstone har denna medverkan utgjort en så högst obetydlig bråkdel, att man ej gerua kan tala derom. En annan sak är, huru fåtalet begagnar sig af sin lagliga rätt; detta ankommer på de styrande sjelfva, hvilka sålunda hafva det moraliska ansvaret för ej allenast förvaltningen af samhällets angelägenheter, utan äfven, till en väsendtlig del, för den auda ar rättvisa och billighet som derinom gör sig gällande. Det beror sålunda på de styrande huruvida en orättvis och obillig lag skall blifva än mera tryckande och förderflig för samhället genom att på ett egoistiskt, passioneradt och simpelt sätt tillämpas, eller om följderna af lagens dålighet skola mildras genom ett upplyst och moraliskt rättvist styrelsesätt. Detta allt beror, som sagcdt, på det herrskande fåtalet i samhället, hvilket sålunda har nästan ensamt ansvaret för kommunens ekonomiska förvaltning samt allt dermed sammanhängande. — Det är sålunda ock på detta parti, om vi så få kalla det, som den önskade endrägten ankommer. Den stora massan kan dervid göra relatift obetydligt. Då den, äfven om det vore möjligt att den hölle ihop som en man, ej skulle förmå att mestadels tillsätta stadsförvaltningen, är det ock naturligt, att den lika litet förmår åstadkomma enighet i samhället, eller åtminstone en öfvervägande fredlig och endrägtig stämning. Grunden till tvedrägt och split i samhället ligger, i följd af hvad vi ofvan sökt visa, i första rummet uti en orättvis och obillig lag, men dernäst och nästan lika mycket uti det sätt, hvarpå de af lagen gynnade begagna sin makt. Sker det så, att de maktegande imsätta endast sig sjelfva och sina vänner och skyddslingar i de olika förvaltningsgrenarna, oafsedt vännernas duglighet eller oduglighet, ja deras större eller mindre olämplighet, med uteslutande af personer af erkänd duglighet och insigt, är det lätt att förstå, att de maktegande i och med detsamma ej allenast utså nya splittringsfrön, utan derjemte i hög grad skada sam