Dagens Nyheter – 15 januari 1866, sida 1

de honom så mycket hon förmådde. I detta ögonblick hade hon ingen tanke på den gryende kärlek, hon hyste för den unge mannen; hon såg blott i honom sin mors mördare. Rolf vaknade till hälften upp. Men hans förstånd och sinnen voro alldeles förslöade af giftet. Han framstammade några obegripliga ord, tillslöt åter ögonen och lät hufvudet falla tillbaka på kudden. — Ah! ropade Johanna förbittrad och vände sig till bönderna, hvilka på samma gång som hon inträdt i rummet; hans sömn är alltför djup för att vara verklig! Denne man är mördaren. Bönderna ställde sig omkring sängen med alla tecken till det mest ohejdade raseri. — Han skall hänga! sade somliga. — Det är så godt att dränka honom, menade andra. Å Och redan lade de hand på den unge mannen, för att släpa honom ur rummet; men trots allt stoj och alla våldsamheter förblef han sofvande. Vid åsynen häraf försiggick en ny revolution i Johannas hjerta. — Om det ändå icke vore han! tänkte hon. Och hon ropade: — Låt honom vara! Bönderna lydde. — Jag har framkastat en anklagelse utan att först betänka mig, sade hon till dem. Jag är icke säker på någonting, utom att min mor blifvit på ett nedrigt och ohyggligt sätt mördad. Den på hvilken mina misstankar förut föllo är måhända oskyldig och för öfrigt, om han är den brottslige, tillkommer det icke oss