Dagens Nyheter – 13 januari 1866, sida 3

Victor Hugos Fek. Den store skriftställaren Vietor Hugos välgörenhet mot barnen på ön Guernsey, der han bor, är känd af hela verlden, och några detaljer derom skola helt säkert vara välkomna för våra läsare. Victor Hugo söker upp alla fattiga barn som bo på ön, och hvar fjortonde dag ger han middag för dem, lika som för sig sjelf och sitt hushåll. Middagen består då af god soppa, väl lagad mat, bakelser, frukt och ett glas vin. Om julen göres för barnen en särskildt tillställning kallad De fattiyes fest, och det är en beskritnivg öfver den sista julfesten som vi härnedan meddela. Alla barnen samlades i Victor Ilngos bostad (en präktig byggnad, som genom sin utsökta smak gör den till en värdig boning åt den menniskoälskaude skalden) och sedan barnen iutagit en präktig middag, gingo de från matsalen till en annan sal, der de vudfögnades med konfekt och aunan desert. 1lär emottogos barnen af Victor Hugu och hans familj, samt af flera bland öns ståndspersoner, som bevistade festen. Efter deserten följdes alla ät ini biljardrummet, der barnen erhöllo julgåfvor, bestäende af kläder och leksaker. Sedan gäfvorna voro utdelade höll Victor Hugo ev tal till sina uppmärksamma gäster oc h sade, att flera engelska och andra utländska tidningar hade hedrat honom genom att i sina spalter intaga beskrifningar öfver hans barnafester och kallat honom en ädel och välgörande man — men — fortfor Hugo — det är icke välgörenhet eller ädelmod, det är blott min pligt, eu pligt som åligger alla vika att utöfva mot de fattiga. Fn god gerning bör hållas hemlig, men en uppvild pligt må offentliggöras för alla menniskor, ty dena manar till eftertöljd. Att kalla mig välvörande för det jag hvar fjortonde dag bespisar fyrtio fattiga barn det är icke rätt och för intet godt med sig, men att säga att jag gjort min Pligt, det väcker pligtkänslan äfven hos andra menniskor, som ega öfverföd af denna veridens goda, och manar dem att sträcka ut sin hand att hjelpa tusentals andra fattiga barn. Med glädje ser jag att man på många ställen i Eugland och Amerika följt mitt system, som jag genom egen erfarenhet funnit gifva goda resultater. Låter de fattiges barn komma i de rikes hus. Men enligt min åsigt finnes det inga rika, ty Gud gifver icke menniskan någonting utan lår nar oss blott de håfvor vi besitta. Det är Gud som låter mig öppna min dörr för de fattiga, och genom hans nåd är jag 1 tillfälle att vara ett ringa redskap för hans nadiga och milda afsigter. Jag har blott följt Jesu Christi exempel, hans, hvars lära är: jemnlikhet, broderlighet och kärlek till nästan. Rikedomen är af tvenne slag, yttre och inre. Yttre rikedom är penningar; den inre är kroppens helsa och själens renhet. Yttre rikedom förgås, men inre rikedom dör aldrig. Vi kunna icke gifva de fattiga all den yttre rikedom vi innehafs va, men det är vår pligt att gifva dem helsa och sedlighet så mycket i vår förmåga står. Då man förbi ättrar den fattiges moraliska tillstånd, följer dermed ovilkorligen deras moraliska förbättring; i samma mån som man förskaffar helsa och styrka ät deras kropp, stärker och lyfter man äfven deras själ. Detta tal, fullt af vältalighet, enkelhet och godhet slutades, under det att Vietor Hugos sköna och klara stämma darrade af rörelse, och hans ögon glänste af kärlek och glädje vid äsynen af dessa föremål för hans omsorger, hvilka blickade upp till honom säsom till en fader, med följande ord: Ett är gemensamt för alla bekännelser: Gud. Ett är gemensamt för alla menniskors sy mpati: barndomen. I denna tro och med denna sympati äro vi alle här i dag församlade. Det är blott shunpen som gjort dessa barn fattiga. Julens glädje tyckes hittills ?ba varit till blott för de rikes burn — icke för de fattiges. Så borde det icke vara; om glädje och nöje ej finnes i ett barns lif, så blifver detta Uf ett tomt lif. Efter den måltid jag gifvit dessa barn skall jag gifva dem hvad de bäst behöfva, och sedan skall jag låta dem få leksaker, som de känna sv Ivckliga öfver och genom hvilka de