Dagens Nyheter – 13 januari 1866, sida 2

ANTAR ITA SLL NANA we Ändtligen hade Gud medlidande med Johan na. Hennes ögon fuktades af brännheta tårar och det öfverfulla hjertat, som varit nära at brista, gaf sig luft genom konvulsiviska snyft ningar. Denna gråt verkade lika välgörande på den unga flickan, som ett ymnigt regn på den förtorkade jorden. Hon lyftade upp liket i sina armar, betäckte med kyssar dess slocknade ögon och kalla läppar och ropade med en röst, som liknade ds i magnetisk sömn försjunkna somnambulernas: — O, , min mor! ..min mor! . . . min mor! ... På dessa hjertslitande rop följde en stunds tystnad. Glaudines man gick då fram till Johanna och sade långsamt och med synbar förvirring: — Säkerligen, fröken, skall ni ta lifvet af er om ni så der öfveranstränger er. ILugna er, min fröken, all er sorg kan dock icke återge detta stackars fruntimmer lifvet. .: Johanna vände hastigt om hufvudet och frågade: — Ni tror då, hon är död?.. riktigt död? .: så att man ej kan hoppas?::s Bonden svarade intet. — Ni tiger! fortfor den unga flickan, Nåväl, jag säger er, jag skall väcka min mor till sans igen!.. Och Johanna tog åter liket i sina armar och tryckte det till sitt bröst, likasom hoppades hon verkligen kunna återkalla det till lifvet. Men plötsligt vidgades hennes ögon och hon utstötte ett skri af fasa. (Forts.)