Dagens Nyheter – 13 januari 1866, sida 2

RAIS STA ENA E SIT BLSRTSLSITRAREEE RER EET TAR AAA KORR RARE Då gick Glaudines man fram till Johann? som stöddes af en bland bönderna. — Nu går det an att komma in i huset, fröken, sade han. Den unga flickan gjorde en åtbörd som betydde: — Stig på först, ni andra... jag skall följa er om en liten stund. Bönderna tände de facklor som slocknat, gingo uppför bron och inträdde i förstugan. Den som gick först tog plötsligt baksteg, uppgaf ett rop af häpnad och fasa samt släppte facklan, hvilken slocknade, då den föll mot stengolfvet. Hans fot hade trampat i blod, och han befann sig ansigte mot ansigte med Mag: dalenas lik. Så snart bondens skri nådde Johannas öron, tycktes hon i ett nu, likasom genom förtrollning, återfå sina förlorade krafter. Hon skyndade i sin tur in i förstugan och stannade skälfvande framför sin mors redan stelnade kropp. Hon föll på knä bredvid denna kropp. Hennes händer darrade, hennes läppar rörde sig konvulsiviskt; de vidöppna, orörliga ögonen tycktes betrakta utan att se. Hon hade velat gråta, men hon kunde icke. Johanna personifierade nu på det fullkomligaste och mest rörande sätt, icke engeln som lider, utan engeln som täres af förtviflan, denna djupa, förfärliga förtviflan som ej ger sig tillkänna genom rop och tårar. Bönderna hade, förskräckta vid åsynen af dessa torra ögon och likbleka kinder, dragit sig några steg tillbaka och väntade under tyst-nad.