Dagens Nyheter – 13 januari 1866, sida 2

flickan i sällskap med Glaudine, hans unga hustru. De betingade fem minuterna hade icke gått till ända, då han kom tillbaka med fyra andra af byns invånare, unga bredaxlade karlar med fylliga och rödlätta kinder. Dessa gnuggade sömnen ur ögonen med sina stora, senfullä händer. Den unga Glaudine hade lånat Johanna sina bästa kängor, hvita, fina bomullsstrumpor och en grå kappa med stor kapuschong. Johanna tog på sig kängor, strumpor och kappa samt drog kapuschongen öfver hufvudet. Männen försågo sig med facklor och tände dessa. Två af dem ledde vid hvar sin hand den stackars Johanna, och belyst af facklornas sken, styrde den lilla truppen kosan till PetitChastel. I den mån de nalkades detta, återkom den unga flickans första förskräckelse med förnyad styrka, och ett slags nervös darrning bemäktigade sig hela hennes varelse. I det ögonblick, då man uppnådde husets port, var det totalt slut med hennes krafter. Men det var icke lätt att komma in i huset. Porten var i stånd att motstå äfven de hårdaste stötar, och vid det första försök männen gjorde, att slå in den, märkte de sin fullkomliga vanmakt. Men de måste på ett eller annat sätt öfvervinna detta hinder. Ett jernspett, som Glaudines man för händelse af behof tagit med sig, stöttes nu in i en af springorna å porten. Tre unga, starka bönder fattade i spettets ända och bände så mycket de förmådde. Det gnisslade i lås och riglar, det knakade i de väldiga ekplankornas fogningar, och dörred gaf vika med ett brakande, likt åskans dån.