Dagens Nyheter – 12 januari 1866, sida 3

Utdrag ur ett bref från en svensk emigrant. Newyork, dan för dopparedan. I morgon är det julafton, och då kan du väl. förstå att mitt hjerta slår blott för de kära minnen jag har från fosterlandet. Det är jul, och hemma hos er tindra julljusen i de gröna granarne, kring hvilka de små hoppa. och slå ihop sina händer af glädje. Det är en fröjd, som jag icke får se, men som jag återkallar i mitt minne och på det viset njuter om igen. Julottan kommer emellertid att firas här. Svenska församlingen härstädes har köpt sig en liten vacker kyrka vid 22:dra gatan nära 3:dje avenuen, och der kommer det att hållas gudstjenst juldagsmorgonen kl. half 7. Kyrkan är icke invigd ännu, men der har likväl hållits en svensk gudstjenst sedan den kom i församlingens e20. Byggnaden lär kosta 18,000 dollars, och större delen af summan är tillhopakommen gen subskription bland församlingens medlemmar. Efter att hafva undergått nägra små reparationer, kommer kyrkan att högtidligen invigas någon söndag i januari. Jag och S. hälla på att spara hop respengar, för att i vår begifva oss i väg till den stora Western. Vi ämna oss till Montana eller Idaho, cirka 450 svenska mil härifrån; det lär finnas ganska gifvande guldminor der och man läser litet emellanåt om miners som hafva återvändt derifrån med fickorna fulla af guld. Går icke guldgräfverict, så har man många stora städer att vända sig till, och der lönar arbetet sig bättre än här. Jag har gjort bekantskap med en kapten Charles Andrews, som tjenat vid Newyorks 14 kavalleriregemente. Han har fört mig till sina föräldrar, och der såg jag för första gången en äkta amerikansk familj i sitt hem. Familjefadren, en vördnadsvärd gammal man, deltog en gång i striden mot engelsmännen, och han visar gerna sin gamla sabel, som han då begagnade. Charles syster är ett utmärkt vackert fruntimmer, något som kan sägas om de flesta amerikanskor; hon är orgelnist, och det är här ingenting ovanligt. Kapten Andrews undfägnar ibland med berättelser från kriget och enligt hvad han säger skola tyskarne ha burit sig åt som ena riktiga stackare. De gjorde sig sjuka, för att komma på hospitalerna och slippa slåss, somliga togo in rieimolja för att bli bleka, andra gingo på kryckor och låtsade sig ha rheumatisk värk, men ibland hände det att krymplingarne, efter en liten utfärd, kommo druckna hem till hospitalet, medan kryckorna:lågo qvar på utskänkningsstillet. Tyskar och fransmän tålas icke här, men då amerikanaren hör att man är från Sverige, så är man genast välkommen. Om Jenny Lind, engeln från Sverige, tala de genast, men i allmänhet hafva de högst förunderliga tankar om mitt kära hemland. En person yttrade till mig att Jenny Lind naturligtvis var från Lappland, tv han hade hört att det ej finns några ladies (damer) i Sverige, utan att man måste fara upp till Lappland efter dem. För att en svensk skulle kunna lefva och trifvas här fattas rätt många saker, framförallt vill jag nämna tre: hårdt bröd, svensk punsch och varma kakelugnar. Jag har talat med flera landsmän här, och gjort mig underrättad om huru de finna sig. Många af dem tänka återvända hem, ty de ha det lika så bra hemma, sade de. Den som har familj vill jag på det uppriktigaste afråda från att öfvergifva sin, om ock torftiga bergning i fäderneslandet, för att pröfva på de på afständ så lockande utsigterna här; ty i de aldra flesta fall förbittra de i stället att förbättra sitt lif. Detta gäller om handtverkare och daglönare. Hur jordbrukare taga sig ut skall jag låta dig veta, då jag i vår kommer att resa in i landet. Nu har Barnum fått sitt nya museum i ordning och han har redan samlat 100,000 kuriositeter, som dagligen förevisas. Största uppmärksamheten tilldrar sig en soldat, klädd i artilleriuniform och med 2 medaljer på bröstet. Då hans meritlista upplästes hörde jag att han OQO PÖMÅr oo Ch an Lif anar lång Anh att