Dagens Nyheter – 12 januari 1866, sida 1

ooo— Ja, det har ban, genmälde den unga a fliekan. — Och nu? — Nu sofver han? Ett triumferande leende öfverfor Magdalenas ansigte. — Jaså, han sofver, sade hon; det är ett godt tecken. Det var kring midnattstiden. En liten lampa, son. Johanna upptändt i det stora rummet på nedra botten, kastade ett svagt sken öfver chevalier af Tremblayes bleka drag. Den unge mannen låg i samma ställning som några timmar förut; man kunde lätt se att han ej gjort den minsta rörelse, sedan Johannas helsobringande dryck försänkt honom i dvala. Sjelf hade den oskuldsfulla flickan redan länge sofvit i sitt rum. Af Petit-Chastels tre invånare var endast Magdalena vaken. Hennes af sjukdom och mångåriga lidanden tärda anlete hade ett hemskt uttryck. Samvetsaggen, brottets trogna följeslagare afspeglade sig deri. Nattlampan kastade ett sorgligt skimmer öfver den gamla qvinnan der hon låg stödd på armbågen och försänkt i dystra tankar. Det långa, grånade håret spridde sig i vild oordning öfver hennes hals och magra axlar. Hennes djupt liggande ögon lågade af en hemsk eld. Hon lyssnade och spratt till vid minsta ljud.