Dagens Nyheter – 12 januari 1866, sida 1

— Tack! ... tusen gånger tack! utropade Rolf. Och han räckte Johanna sin af febern glödande hand. Johanna kände en rysning genomila sig vid beröringen af denna hand. Hon drog hastigt sin egen tillbaka. — Ar ni rädd för mig? mumlade chevaliern sorgset. — 0, nej!... ropade den unga flickan med en liflighet, som lätt kunnat förråda hennes hjertas hemlighet. Åter inträdde ett ögonblicks tystnad. Derpå sade Johanna: — Jag sade för en stund sedan, att jag hoppades bli er goda engel och bringa er helsoförbättring ... — Ja, jag mins det... utbrast Rolf. — Nåväl! jag vill hålla ord... Under det hon talade tog hon porslinskoppen, som stod på det lilla bordet bredvid sängen och räckte den åt den sjuke: — Hvad är detta förslag? frågade den sednare. — Det läkemedel, som skall göra er frisk igen, svarade flickan. Rolf tog emot koppen och förde den till sina läppar; men plötsligt ryckte han armen tillbaka. — Det var besynnerligt, sade han. — Hvad då? -— Då man känner lukten af denna dryck, skulle man kunna tro att den innehåller en stark dosis opium...