Dagens Nyheter – 9 januari 1866, sida 3

Lund förr och nu. In gammal Lundensare har sändt Aftonbladet en lefvande erinran om hvad Lund varit, till jemnförelse med hvad det nu är. Vi med dela här det hufvudsakliga af hans skildring: En gammal student från Tegnerska tiden, som minnes hur hög stämningen då var vid Lunds universitet, och som hör huru låg stämningen nu är derstädes, kan icke annat än sörja öfver ett sådant förhällande, ty se, ännu hvarje vår, när löfkronorna på Lundagård åter börja grönska, vakna åter minnena af de fordna frihetssångerna och de glada ungdomsdagarne i deras skugga. Våra studier på den tiden, hurn glada voro de icke: Var det icke såsom ett stort olympiskt spel, der man hvarje dag i täflande Iekar firade högtid under ledning af nordens yppersta snillen och största mästare. Der satt Norberg och vecklade ut Österlandets rikedomar och färgprakt; Agardh och Fries tydde blomsterskriften för hänförda ynglingaskaror; Florman och Nilson möttes från hvar sitt håll med sin underbara, hemlighetsfulla anatomi; Tegner samlade ungdomen kring Homerus och Pindarus, och diktade sjelf ännu skönare än begge; Holmbergsson förklarade rättfördighetsbegreppet genom sin djupsinniga lagtolkning, och Schartau stafvade på försoningsläran i sina predikningar, tvenne begrepp — rättfärdighet och försoning — som de Boströmska professorerna nu söka att likt ogräs bortrensa, ej blott ur ungdomens förstånd utan äfven ur deras samveten och hjertan (7); ej underligt att man då äfven söker bortrensa frihetsbegreppet, och att man begabbar menniskokärlekens yttringar såsom eländig filantropi; ej underligt att under sådant förhållande Ego — det mensklia jaget — blir den nye Guden och egoism den nya gudaläran. Hvilka äro då dessa lärare, som så dristigt håna sanning och rättfärdighet, frihet och kärlek, det är som drista håna Gud i menniskan? Hvilken bland de nuvarande lärarne är det. som vågar mäta sig med någon enda af de ofvannämnda, hvilka alla då voro samtida? Hvilka äro dessa dristiga män, som våga uppträda med så bitter sinnesstämning både mot Sverges konung och folk, och dertill locka vår ädla ungdom, vår framtids hopp, att med sig sörja och jemra sig, medan hela landet jublar öfver att österländskt kastvälde och ståndsskillnader ändtligen fått sin dom, att privilegierna nalkas sitt slut och att en tid synes komma, då kristendomens höga läror — de kristliga idterna om friket, broderskap och jemnlikhet — ändtligen komma att predikas fullt ut, utan hemliga förbehåll och undanflykter? Verka icke redan dessa begrepp, länge såsom en surdeg i verlden? Ar det icke just dessa ideer, som uppröra menskligheten öfverallt, der kristendomen går fram? Dock varom rättvise: lärarne i Lund äro här kanske ieke fullt tillräkneliga. När Lunds akademi för ett halft sekel sedan stod på höjden af sin ära, hade excellensen von PKnugeström under många år varit dess kansler, och han sökte oaflåtligen, såsom med en slagruta, efte: snillen, att dermed befolka lärostolarne. Han var icke rådd för att bryta mot ancienniteten och pappersmeriter, blott han fick ett ljus att sätta i den akademiska ljusastakan, att sprida glans öfver läroverket. Hvilka magisterpromotioner frejdade också icke TIunds akademi under sådana mäns ledning på den tiden, till exempel då Tegner år 1821 hänförde med sin epilog, eller då han år 1829 lagerkrönte Oehlenschläger, eller då år 1823 icke mindre än 73 ynglingar erhöllo sina kransar. Hvem undrar öfver, om Lund på den tiden lyste likt en klar stjerna på Nordens himmel, om Lund då hade något slägttycke af Greklands Olympia?