Dagens Nyheter – 9 januari 1866, sida 1

— Säledes måste jag skynda mig, om jag har några anordningar att vidtaga, eller hur? — Jag råder er dertill. — Tack, min herre, sade Rolf, tusen tack derföre att ni litat på mitt mod och icke dolt någonting för migl. — Det sätt, hvarpå ni för en stund sedan tilltalade mig, angaf tydligen att ni är en man, till hvilken man både kan och bör säga sanningen. — Nu, en enda fråga till. — Hvilken? . — Finnes för mig något hopp att bli frisk igen? — Ja visst, vid er ålder är ännu lifskraften så oförsvagad, att man icke någonsin bör förlora hoppet. ; — Men detta hopp är svagt; är det ej så? — Jag medger det. — Annu en gång t tack, min herre; och sedan ni nu sagdt mig hvad jag vill veta, haf den godheten att öppna dörren och ropa på min kammartjenare. Jakob väntade i förstugan. Han skyndade genast in till sin husbonde. — Min vän, sade chevaliern till honom med låg röst, tag tjugufem louisdorer ur kappsäcken, ledsaga denne läkare till porten, lägg pengarne i hans hand och låt honom genom några höfliga ord förstå att jag icke vill återse honom vidare. Jag har mina skäl till att handla så . Jakob lydde genast. Ehuru läkaren fann det bemötande han rönte ovanligt och besynnerligt, blef han dock i djupet af sin själ rätt glad, ty han betraktade redan Rolt så godt som begrafven och ansåg