Dagens Nyheter – 9 januari 1866, sida 1

— Franska handelstraktaten Efter Östg. Correspondenten meddelades i går en beräkning, enligt hvilken det skulle vara sannolikt att bevillningsutskottet kommer att tillstyrka rikets ständer att godkänna de handelsoch sjöfartstraktater, som regeringen afslutit med Frankrike, dock under förbehåll af ständernas samtycke: dertill. För att fullständiga denna notis tillägges att detta tillstyrkande anses sannolikt blifva åtföljdt af ett men — ett ganska allvarsamt men. Många af dem bland utskottets medlemmar, som af ett eller flere skäl vilja att traktaterna icke skola upprifvas, hysa dock derjemte orubbligt den åsigten, att regeringen icke borde hafva låtit traktatens bestämmelser träda i kraft förrän ständerna hade sanktionerat den. Desse medlemmar lära icke kunnat förmås att tro att Frankrike skulle ha afbrutit underhaudlingarne eller visat större obenägenhet för eftergifter ät vår sjöfart, om ock tullnedsättningarne först år 1866 börjat komma de franska varorna till del. Vidare sägas de hålla före att regeringen gått Ständernas grundlagsenliga rätt att ensamma bestämma öfver skatterna mycket långt inpå lifvet genom handelstraktaten. Det kan icke förnekas, säga de, stt föregående ständer låtit passera eller till och med godkänt tullnedsättningar som regeringen gjort på eget bevåg. Men dels bilda sådana prejudikater icke lag, dels hafva dessa tullnedsättningar endast omfattat en eller annan artikel, då deremot franska handelstraktaten medfört en betydlig omskapning af hela tulltaxan. Dessa medlemmar förmena att om det icke inlägges kraftig reservation mot att den nuvaraude regeringen nedsatt en stor del af tullafgifterna iunan ständerna dertill gifvit sitt bifall, så skall samma regering eller en annan regering kunna åberopa ett nu gifvet fullständigt godkännande af ingripandet i tullbevillningen såsom ett prejudikat för att, när så anses nödigt, gripa lika djupt in i bestämmandet af allmänna bevillningen, hänvisas bevillningen och andra bevillningar. Och då bevillningarne nu utgöra de hutvudsakliga statsinkomsterna, så skulle sålunda ständernas skattebestämningsrätt med tiden blifva blott en chimer. Dessa åsigter ha icke bort fördöljas. De synas verkligen leda derhän att man, med bästa vilja att ursäkta ministeren, dock ej kan undgå att instämma med dem som, fastän fullkomligt godkännande traktaten och tullnedsättningarne, dock