Dagens Nyheter – 5 januari 1866, sida 2

kor du ej förtjena något medlidande . . . Och läkarens besök, hvem skall betala dem, om jag får lof att fråga? Åh, var lugn, min mor . . . svarade Johanna, denne herre skall icke komma att kosta er någonting: han är rik . .. — Rik! . . . hur vet du det? . . . Du tror så, emedan han sjelt eller hans betjent sagt dig det! ... Vet du då inte att menniskorna i allmänhet äro fallna för att ljuga, och att det just är de fattigaste, som mest tala om stora rikedomar? . . — Man har icke sagt mig det, mamma, jag har sett det. — Hvad? . . . Hvad har du sett? — Denne främlings guld. — Några lumpna louisdorer, kan jag tro? .., — Tusentals louisdorer, mamma, en hel kappsäck full och så tung att betjenten knappt förmådde bära den. Han tappade den också och då gick den sönder. — Och du har hållit något bland dessa guldmynt i din hand? . — Ja, det har jag visst, mamma . — Det är väl sunt, hvad du säger, flicka? ; sade den sjuka och ändrade hastigt ton. — Ingenting är mera sannt, svarade Johanna; och för öfrigt vet ni ju, mamma, att jag aldrig ljuger. — Ja, jag vet det, återtog den sjuka. Jag vill ej mera tadla ditt handlingssätt, mitt barn! Utan att sjelf kunna säga hvarföre, har jag hyst ett säkerligen oberättigadt misstroende till denne sårade resande, men jag känner mig nu gynnsammare stämd för honom. Ar han ung?