Dagens Nyheter – 3 januari 1866, sida 2

Hennes händer voro hvita, små, nästan ge nomskinliga; att hennes kropp var till ytterlighet mager syntes tydligen oaktadt de kläder, hvaraf den var betäckt. Hon öppnade ögonen och gjorde en rörelse, då den unga flickan inträdde i rummet och nalkades sängen. — Johanna, sade hon i tvär ton, hvarifrån kommer du?... Hvad har händt, och hvarför har du lemnat mig ensam så länge? Du vet, att jag ej tycker om att ligga allena nattetid. Den unga flickan svarade helt saktmodigt: — Ni hörde väl att man bultade på porten för en stund sedan, eller hur, min goda mor? — Ja, svarade den sjuka, tvifvelsutan landsstrykare, äfventyrare . .. kanske tjufvar... — Nej, visst icke, kära mamma; en adelsman och hans betjent ha råkat ut för en förfärlig olyckshändelse alldeles bredvid vårt hus. — Jag förmodar att du ändock lät dem fortsätta resan... — Det var omöjligt! — Omöjligt, säger du? — Ja, min mor. — Och hvarför det, om jag får lof att fråga? — Emedan adelsmannens vagn kört omkull och brutits sönder, och han sjelf, som blifvit skadad i fallet, kanske farligt, befinner sig nu utan medvetande. — Men hvad har du då gjort med karlen? — Jag har gjort hvad kristendomen bjuder, jag har upplåtit våra dörrar för honom. Dessa sista ord tycktes våldsamt inverka på den sjuka: (Forts.)